Hanna: Det är ju mycket att tänka på när det kommer till lagring, versioner, säkerhet, att dela sitt manus med testläsare och så vidare. Det var ju en sak förr i tiden när man inte kunde skriva digitalt, men nu finns det ju hundra sätt att göra det här på.

Anna: Ja, det är verkligen både för- och nackdelar med det, men mest fördelar tycker jag förstås. Det man däremot måste tänka på är att förvara sina manus säkert, det behövde man ju förr också förstås, och att ha koll på sina versioner och sådär.

Hanna: Verkligen. Det kanske var ännu värre förut om man hade det utskrivet bara.

Anna: Jag tror faktiskt det.

Hanna: Lite svårare. Även om det är ETT av sätten nu. Man kan ha en utskriven version, men det är nog inte bara det man vill förlita sig på. Man kan ju fråga sig då, varför detta  är viktigt att hålla koll på?

Anna: Ja. Det finns ju ganska många anledningar egentligen. Men att förlora sitt manus på grund av att hårddisken slutar funka, är ju ingen höjdare.

Hanna: Nej, inte heller att ha skrivit många kapitel och inse att man råkat skriva i en äldre version av manuset.

Anna: Den är också ganska jobbig. Jag har gjort det. Och visst kan man jämföra versioner och liknande i Word till exempel, men det är oavsett slöseri med tid att göra såna misstag.

Hanna: Absolut. Många misstag går ju att rätta till men det tar tid. Och det bästa är ju om man kan undvika att lägga en extra dag på att hitta igen var man var i manuset. Eller vilket manus man arbetade i. Det allra värsta skulle ju vara om man inte inser i tid att en äldre version går till tryck, och att saker man trodde sig ha ändrat kommer med som felaktiga i den tryckta boken. Det vore ju verkligen inte kul. Vi kommer in mer på detta med versioner snart.

Anna: Mm. Och vi har ju det här med säker förvaring också. Jag tror att det är extremt ovanligt med säg manusstöld, men oavsett vad för filer som man hanterar på datorn bör man ju förvara dem säkert. Det måste ju inte vara någon som stjäl ens manus, men det kan vara någon som vill förstöra och att man får virus eller annan skadlig kod på datorn, och då kan filerna gå förlorade av den anledningen. Så man måste förvara dem på ett säkert sätt.

Hanna: Ja. Och en självklar grej är väl att man ska ha brandvägg och virusskydd på sin dator. Det gäller ju inte bara för att skydda manuset, det är ju rent allmänt att man bör ha. Sen så kan det ändå hända saker. Nu har jag själv aldrig råkat ut för något stort problem när det gäller mina manus, men man har det ju i bakhuvudet att det kan hända. Och det vore väldigt trist. Eller faktiskt – nu när jag tänker på det så höll det på att hända en grej just när min andra bok Brickan i spelet skulle till tryckeriet.

Anna: Just det, det har jag ett svagt minne av. Vad var det som hände?

Hanna: Det var samma dag, tror jag, som jag skulle skicka filerna till tryckeriet och helt plötsligt fick jag inte igång datorn. Jag kunde inte komma in i den.

Anna: Den är inte kul

Hanna: Nej, jag blev jättestressad och började fundera på hur manuset såg ut sista gången jag mailade det någonstans. För då finns det ju i alla fall i mejlen. Men jag insåg att det har ju gjorts massor av ändringar sen dess. Det var säkert två veckors jobb på manuset efter det som jag blev lite orolig hade försvunnit.

Anna: Hur löste det sig?

Hanna: Jag kom på att jag ju har synkning mot OneDrive och efter ganska mycket problem lyckades jag logga in på det via mobilen och hitta filerna. Då blev jag lite lugnare. Och sen lyckades jag faktiskt få igång datorn senare dessutom. Men känslan när man tror att man har förlorat så mycket arbete, den är inte rolig.

Anna: Verkligen! Föredrar du att spara på molnet eller hur gör du med dina manus?

Hanna: Det beror på vilket stadie av manuset jag är i. Vi kan komma in mer på detaljerna kring det snart, men generellt så har jag filerna på datorn som synkas mot OneDrive och så har jag även en extern hårddisk som jag säkerhetskopierar mot då och då. Jag borde göra det oftare, det är lätt att det går lite för lång tid emellan. Du då?

Anna: Jag sparar på datorn på hårddisken, har säkerhetskopia på extern disk emellanåt OCH betydligt oftare i molnet. Så om något händer tappar jag kanske någon veckas jobb, men jag säkerhetskopierar oftare om jag skrivit mycket. Det tar så kort tid att säkerhetskopiera, och så lång tid att skriva om, ifall något skulle hända. Så det är verkligen värt att ha de här extra säkerhetskopiorna.

Hanna: Håller helt med.

Anna: Men oavsett är det ju ett måste att ha filerna på mer än ett ställe skulle jag säga, och att säkerhetskopiera med jämna mellanrum, och då inte för långa mellanrum. För det är så himla trist om något försvinner och så vet man inte vilka ändringar eller tillägg man har gjort. Det är ju svårt att komma ihåg exakt vad man gjort föregående skrivpass eller senaste veckorna, eller vad det nu kan vara.

Hanna: Ja, det är ju nästan omöjligt. Har du någon särskild rutin för att komma ihåg att göra den här extra säkerhetskopieringen till den externa hårddisken?

Anna: Nej, men jag har det i bakhuvudet hela tiden. Det är också en del av mitt vanliga jobb det här med IT-säkerhet, så det finns där hela tiden. Jag tror att om man har svårt att komma ihåg det är det bra att sätta en påminnelse på mobilen varje till exempel söndag kväll, att man gör en säkerhetskopia.

Hanna: Smart. Det skulle jag behöva faktiskt, jag borde lägga in en sån.

Anna: Om vi tar det här med versionshantering – hur många versioner har du av din första bok, Sprickan i fasaden?

Hanna: Oh my god. Jag vet inte. Tusen känns det som.

Anna: Haha.

Hanna: Nej men allvarligt, det är sjukt många versioner, särskilt av Sprickan i fasaden, för det var den första. Innan jag fick en bra rutin. Jag hade faktiskt problem när jag skulle göra en omtryckning och letade bland alla filer för att hitta rätt. I början, när man just börjat skriva så är det lätt att tro att man bara kan spara ner lite huller om buller, men några år senare så ångrar man det. Det blir lätt kaos. Hur gör du där?

Anna: Själv har jag väldigt många versioner, alldeles för många. Men de är uppkallade efter datum och/eller typ av version. Och jag vet ju att man kan få versionshistorik i en och samma fil, om man sparar i molnet till exempel, men det gör inte jag. Jag har bara säkerhetskopiorna där. Hur som helst. Jag har versioner med och utan sammanfattning högst upp, för jag har gjort sammanfattning för varje kapitel. För min egen skull alltså, det är inget som följer med till den färdiga boken. Med och utan rubrik, med och utan datum i kapitelrubriken. Och alla de här grejerna, jag har ju det bara för min egen del som sagt. Det är inget som finns med i den slutliga versionen. Så det blir ganska många versioner. Sedan gör man ju som man vill med det, du har ju med dina till exempel, Hanna, men där är det nog viktigare för att det rör sig mellan olika årtal och så också.

Hanna: Ja, i Nepalsviten har jag med det. Jag gillar ju det på något sätt, men jag har inte riktigt bestämt hur jag gör med det i det manuset jag jobbar med nu. Men jag har datumen klara för mig. Hur gör du – har du olika mappsystem för färdiga filer och gamla versioner och sådär, eller har du allt i samma mapp?

Anna: Nej, jag skulle säga att jag har den senaste i en mapp och så har jag en mapp som heter ”gamla filer” och där lägger jag in allt. Så fort jag har sparat ner en ny version så lägger jag den gamla filen i mappen ”gamla filer”. Där ligger allt huller om buller. Men där har de också namn utifrån vilket datum de är uppdaterade. Så jag vet alltid vilken fil det är jag ska använda.

Hanna: Det är bra. Jag har också något liknande mappsystem. Sen har jag också lite olika mappar för gamla filer som är från Scrivener. De som är mer färdiga tryck-pdfer och sådant ligger i en annan mappstruktur. Så det blir en del att hålla reda på. Och då är det bra att tänka till lite från början.

Anna: Jag håller med. För just det som har skickats till tryckeriet som man får korr på och sen så skickas det tillbaka, då heter nog mina version 1, 2, 3,4. Det är inte bra egentligen.

Hanna: Nej, det är bra att organisera upp det, på ett bra sätt från början. Det inser jag att jag skulle ha gjort bättre så här i efterhand.

Anna: Hur gör man med versioner i Scrivener? Jag har ju använt Word när jag har skrivit, men du har ju använt Scrivener.

Hanna: Jag tror det finns versionshantering i Scrivener, men det är inget jag har använt. Det finns massor av funktioner där som jag inte använder. Det jag brukar göra är att jag exporterar en Wordfil från Scrivener när jag till exempel är klar med råmanuset. Då sparar jag den med datum och döper den till Råmanus eller liknande. Sedan arbetar jag vidare med ändringar i Scrivener. Jag har även en mapp i Scrivener-projektet som heter ”Borttagna stycken”. Där lägger jag större stycken som jag raderar och liknande, ifall jag skulle ändra mig och vil ha tillbaka dem.

Anna: Just det. Så du har den aktuella versionen i Scrivener?

Hanna: Precis, under själva skrivprocessen så är det Scrivener-projektet som är den aktuella versionen och alla ändringar görs där. Projekten man arbetar på i Scrivener sparas som filer på datorn. Och mina filer på datorn synkas ju mot OneDrive, så där finns de också i molnet. Sen har jag dessutom satt upp en synk mot Dropbox för att kunna skriva på samma projekt i mobilappen.

Anna: Så nu finns alltså Scrivener-manuset i Dropbox också?

Hanna: Ja precis. Det tog en stund för mig att sätta upp den där synken, men nu funkar det jättebra. Jag kan skriva på manuset på datorn i Scrivener och sedan stänga ner det och öppna upp i mobilen och fortsätta där jag var. Det finns en jättebra guide på Literature and lattes hemsida, det är alltså de som står bakom Scrivener. Jag skrev även en bloggpost med exakt hur jag gjorde, så den kan vi länka till i avsnittets noteringar (länk till bloggposten).

Anna: Det gör vi. Låter som att du kommit fram till en bra lösning som funkar där. Sedan, oavsett programvara, tycker jag att det är klokt att ha fler än en enda fil, för det blir ju faktiskt fel på filer emellanåt, även om det är ovanligt. Och om filen inte går att reparera vill man helst inte tappa flera veckors jobb, eller förstås flera års jobb heller för den delen.

Hanna: Ja. När man ska redigera brukar jag alltid ta ut en Wordfil från Scrivener, så jag har massor av Wordfiler med mina manus i olika versioner, precis som du har – gamla versioner. Det gäller att hålla koll på de där filerna.

Anna: Haha, ja.

Hanna: Vid något tillfälle brukar jag även maila manuset, antingen till mig själv eller någon annan. Och då blir ju det som en extra säkerhetskopia, om allt annat havererar.

Anna: Just det. Och förresten, när det gäller sista versionen av filen, så är den ofta direkt i InDesign, som ju är mitt sättningsprogram, och du har väl det på samma sätt i Atticus?

Hanna: Ja. Det stämmer. Och Atticus är webbaserat så det som finns där är inte knutet till datorn. Men med sådana webbaserade lösningar så måste man ha en back-up-plan för vad som händer om man plötsligt förlorar access till sitt konto, även om det inte bör hända. Men det kan ju hända.

Anna: Jaha, då tappar man liksom filarna om man förlorar access till sitt konto? För i InDesign så har man ju ändå en InDesign-fil som man jobbar med. Så om man inte har access till InDesign längre så har man ändå sin fil. Men då är det inte så i Atticus?

Hanna: Jo alltså, det går ju att exportera filer därifrån, såklart. Både pdf-filer och Wordfiler. Man kan även exportera själva projektfilen, som bara går att läsa i Atticus tror jag. Men om man inte gör någon export, då finns allt bara där i molnet. Och kommer man inte in på sitt konto så kommer man inte in till det där. Så man bör ju exportera då och då, för att ha en back-up av de där filerna.

Anna: Ja det är bra att tänka på. Och i sista versionen gör man ju enbart ändringarna i, säg Atticus eller InDesign, så gör jag i alla fall. Jag ändrar inte i originalfilen i Word, för då måste jag ju göra varje ändring två gånger. Och vissa saker, eller många saker, skulle jag säga, ser man inte förrän texten finns i InDesign och ser ut som färdiga boksidor.

Hanna: Så är det verkligen. Det blir ändringar där. Det är samma för mig, jag gör också de ändringarna bara på ett ställe. Det blir för jobbigt att sitta och ändra på flera ställen. Det dyker aldrig upp så många fel som när man ser texten i sättningsprogrammet. Så jag har också min sista version i Atticus där jag gör sättningen. Och då finns inte de ändringarna någon annanstans, i Scrivener till exempel.

Anna: Nej. Det slutliga manuset exporterar man ju till pdf när man skickar det till tryckeriet. Så den slutgiltiga versionen finns ju ofta bara i sättningsprogrammet och som pdf och då kan man ha gjort hundratals ändringar sedan texten fanns i Word, eller Scrivener.

Hanna: Just det, det är samma här. Så egentligen för min del så är det bara den där sista pdf:en som jag har exporterat från Atticus som är det slutliga manuset. Jag ska nästa gång exportera den som en wordfil också från Atticus inser jag. Jag tror inte jag har gjort det tidigare. Möjligen fanns inte den funktionen där tidigare, men jag har sett att den finns nu i varje fall.

Anna: Ja det är bra.

Hanna: Det är det. Sedan har vi ju det här med att dela manuset med andra. Hur gör du där?

Anna: Jag körde ju faktiskt första boken i trilogin, Statisterna, på papper, utskrivet. Dels för att det är lätt för testläsarna att kladda i marginalerna, dels för att det är lätt att rita hur man bör slänga om meningarna och så där. Men också att jag på den tiden var orolig för att manuset skulle hamna på avvägar, och nu känner jag mig ju rätt löjlig för att jag tänkte så. För att manusstöld från en icke utgiven författare är förmodligen sjukt ovanligt. Jag menar, vad ska någon med det till? Sedan, när jag delade det via Google Drive istället, satte jag lösenord på manuset. Nu skulle jag inte göra det heller, nu delar jag det via Drive, eller annan molntjänst, direkt till testläsarna. Utan lösenord. Man begränsar ju ändå åtkomsten genom att välja vem man delar till. Och att någon utomstående utöver testläsarna skulle få tillgång till mitt manus och dessutom vara intresserade av det, det känns numera väldigt osannolikt. Hur resonerar du?

Hanna: Jag håller med dig där faktiskt. Mitt första manus skickade jag till lektören med lösenord tror jag. Men numera använder jag oftast inte lösenord, för det blir lite mer bökigt på något sätt när man har kommentarer och sådär. Men om man känner sig orolig så är ju lösenord ett bra alternativ.

Anna: Ja.

Hanna: Jag tror inte heller att det är vanligt att någon ”stjäl” ett manus, om man inte är en jättekänd författare då. Det är liksom inte så lätt att göra något av det. Men visst, det kan ju hända.

Anna: Ja. Hur brukar du göra när du delar manus med andra?

Hanna: Jag tycker Google drive är väldigt smidigt. Det blir ju förresten ytterligare en säkerhetskopia, haha. Så det svåraste är ju verkligen att hålla koll på vilken version som är Master, sista och mest aktuella versionen. För mig är det den som finns i Scrivener, ända fram tills jag gör sättningen. Då blir det den som finns i Atticus som är den sista. Men för att återgå till det här med att dela manus. Jag tycker det är bra om testläsare skriver kommentarer direkt i Wordfilen som är uppladdad till Google drive. Då ser man dem direkt.

Anna: Det är väldigt smidigt faktiskt istället för att få alla kommentarer på en och samma gång, även om det kanske är bra ur andra aspekter, om testläsaren senare i manuset hänvisar till något i början. Men generellt tycker jag också att det är väldigt praktiskt att få kommentarerna efter hand och att de är lätta och läsa och så vidare.

Hanna: Vi hade ju ett avsnitt om just testläsning. Avsnitt 18, så lyssna gärna på det också.

Anna: Just det.

Hanna: Vi tänkte också ta upp lite vanliga misstag, och det är ju en del vi redan nämnt här.

Anna: Precis. Jag vet inte om det är vanligt, men det är ju lätt gjort att inte ha koll på vilken som är senaste versionen av manuset om man nu har det på många olika ställen och i olika versioner.

Hanna: Det är lätt gjort. Väldigt viktigt. Ett tips där är väl att ha rutin på att enbart arbeta med manuset på ett visst ställe. Antingen om det är en molnfil, eller enbart i Scrivener som jag gör. Inte arbeta i tre olika molntjänster och manuset på hårddisken samtidigt. Då blir det lätt väldigt rörigt. Men däremot att ha olika lagringssätt och programvaror har ju olika fördelar och det är inte alltid lätt att vara konsekvent.

Anna: Så är det.

Hanna: Ett annat misstag kan vara att, som jag gjorde då med Brickan i spelet, är att inte riktigt ha koll på hur man kommer åt sina säkerhetskopior eller att man säkerhetskopierar för sällan.

Anna: Just det. Då är ju den här automatiska synken bra.

Hanna: Ja, det är jättebra. Men jag kan vara lite rädd för den samtidigt. Vi hade en dålig erfarenhet av synkning i familjen. Min dotters foton och videos var synkade med Apple-cloud och därför fanns samma foton på en Ipad, som var inloggad på samma Apple-ID. Hon ville inte att fotona skulle finnas på den där paddan, utan bara i telefonen, så hon tog bort fotona från paddan.

Anna: Åh, jag ser vart det är på väg.

Hanna: Ja precis. Så det som hände några timmar senare var att alla foton och videos raderades från hennes telefon också. De fanns ingen annanstans. Det borde ha gått att återskapa dem och vi försökte i en vecka på alla möjliga tänkbara sätt, men de var permanent raderade från alla enheter. Så vi förlorade flera års foton och videos på henne. Det var väldigt tråkigt.

Anna: Ja, fy vad trist.

Hanna: Ja. Så det är verkligen nackdelen med synkning och molnlagring. Man måste ha stenkoll på vad som synkas och vara väldigt försiktig så att man inte av misstag tar bort något på ett ställe utan att förstå att det raderas på ett annat ställe samtidigt. Och samma sak om man råkar skriva över något någonstans och så vidare, då försvinner de på de andra ställena också.

Anna: Det är en bra poäng. Och kanske största nackdelen med molnlagring. Att det av misstag kan skrivas över eller raderas.

Hanna: Ja exakt. Nu när vi pratar om det här så blev jag inspirerad att städa upp lite i min dator och organisera bland alla gamla manusfiler. Haha.

Anna: Jag tror inte det är en så dålig idé egentligen. Jag skulle också behöva det. Men det kommer förmodligen aldrig hända. De tar så lite plats de där Wordfilerna så det kommer inte märkas någon skillnad lagringsmässigt. Men det skulle vara väldigt bra att få gjort.

Hanna: Ja och för mig är det inte bara Wordfiler och sånt som behöver städas upp. Jag har ju hur mycket framsidor och bilder och det finns hur mycket som helst som skulle behöva städas upp. Det viktiga där är ju att man skulle ha behövt ha en perfekt struktur från början, vilket jag inte hade.

Anna: Samma här, det är en väldigt bra idé om man ska börja skriva.