Podden Trycksvärta - Avsnitt 15 skapa dina karaktärer
Karaktärer som skapar intresse är grundläggande i skönlitterära romaner. Men hur skapar man dem som författare? Vad är bra att tänka på? Det finns en del fällor och misstag som är lätta att göra. Vi delar med oss av våra egna misstag och berättar också om våra bästa tips. Dessutom diskuterar vi våra favoritkaraktärer och vad som gör dem så bra.
Lyssna nedan eller där du vanligtvis lyssnar på poddar. Om du hellre läser än lyssnar så hittar du transkribering av avsnittet nedan, tillsammans med noteringar och länkar.
Förra avsnittet hittar du här: Kick off.
Transkribering och länkar till avsnitt 15 - Skapa dina karaktärer
Inledning och presentation
Anna: Hej och välkommen till det femtonde avsnittet av podden! Mitt namn är Anna Samuelsson…
Hanna: … och jag heter Hanna Wesslén…
Anna: Vi är spänningsförfattare och detta är Podden Trycksvärta.
Hanna: Framförallt tar vi upp ämnen som rör egenutgivning i den här podden, men förstås mycket annat som kretsar kring skrivande.
Anna: Just det. Hur är det med dig idag, Hanna?
Hanna: Inte toppen faktiskt, jag är lite förkyld ifall du undrar varför jag låter lite hes och täppt. Hur är det med dig?
Anna: Ja, det är tyvärr lite krassligt här också med ont i halsen och så, men vi får försöka göra det bästa av det.
Hanna: Härligt, två sjuklingar alltså. Hoppas ni orkar lyssna på oss ändå. Vad ska vi prata om idag?
Anna: Idag ska vi prata om att bygga karaktärer. En sådan oerhört viktig byggsten i manuset.
Hanna: Ja, så är det ju. En bra historia behöver karaktärer som man vill följa. Så det ska bli roligt och intressant att diskutera. Se om vi tycker likadant.
Anna: Ja! Så vill vi ju också tacka er som lyssnat, kommenterat och hört av er om förra veckans avsnitt. Så roligt att ni vill fortsätta följa oss.
Hanna: Verkligen, tack så jättemycket.
Vad har hänt sedan sist?
Skrivhelg och friluftsprojekt
Hanna: Vad har hänt på din front sedan sist?
Anna: Åh, jag har haft en hel skrivhelg. Du pratade ju om det här i senaste avsnittet, att de sista 5-10% tar så lång tid och det gör de verkligen. Jag vill ju inte missa något. Nu är det mitt friluftsprojekt jag pratar om, del 2 i min spänningsserie har jag pausat i ett par veckor. Tills den andra är klar.
Hanna: Just det. Vad härligt med en skrivhelg! Är du klar med det manuset nu?
Anna: I princip, men inte sättningen då förstås. En del bilder kvarstår också. Bland annat omslagsbilden. Plus att hitta rätt tryckeri och format, då jag fick reda på att mitt tryckeri inte kan trycka färg i inlagan. Så jag har ett par tryckerier som jag väljer mellan, som jag har fått tips om.
Hanna: Vad synd att de inte kunde det. Men det blir säkert bra med något av de nya också.
Anna: Ja, jag hoppas det. Så nu blir det ett rätt stort jobb att välja format och sedan göra omslag och inlaga.
Hanna: Det ska bli jättekul att se den. Så spännande att du under så kort tid som det har gått sedan du bestämde dig för det här projektet har kommit otroligt långt, känns det som.
Anna: Ja det är en helt annan sak, jag behöver ju inte hitta på saker, utan det känns som att jag ändå kan plocka fram den kunskapen som finns och det är så mycket lättare på ett sätt. Vad har du haft för dig sedan sist då?
Baksidestext och färdigställande
Hanna: Ja, nu är det ju två veckor sen sist. Jag har skrivit upp här lite vad jag har gjort. Dels har jag putsat lite till på manuset till Brickan i spelet. Jag har färdigställt baksidestexten och andra textsnuttar som ska vara på omslaget, så att det kan bli helt färdigt. Eller näst intill färdigt. Den sista saken till omslaget är ju hur bred ryggen ska vara, vilket är ett mått man får från tryckeriet när man vet exakt antal sidor. Så förutom det är det i princip klart.
Anna: Ah, kul! Ändrade du något i baksidestexten jämfört med den du läste upp i podden innan sommaren?
Hanna: Tror jag ändrade lite, kommer inte exakt ihåg vilken version jag läste upp, men det blev nog några småändringar. Men i princip så liknar den den jag läste upp.
Anna: Ja, det behövs ju ofta. Men den blev bra tycker jag. När ska du dela omslaget då?
Hanna: Snart… I veckan tror jag!
Anna: Haha, kul! Annars då, har du hunnit med något annat?
Hanna: Ja, jag har varit på två marknader med ett bokbord. Eller rättare sagt, en marknad och ett lopp faktiskt. Så det har blivit något sånt varje helg nu i augusti, upptäckte jag. Och det var trevligt som vanligt. Så kul att träffa nya läsare.
Anna: Förstår det, du är ju väldigt produktiv när det gäller att leta tillfällen att vara ute.
Hanna: Haha, ja. Sen har det varit skolstart, födelsedagsfirande och annat här. Så fullt upp på alla håll.
Anna: Ja, samma här, men med lite andra grejer då.
Debatten om hybridförlag
Hanna: En annan sak som vi tänkte nämna kort är ju den här debatten som florerar, främst på sociala medier just nu.
Anna: Ah, du menar den om hybridförlag?
Hanna: Ja, precis. Om man är intresserad av skrivande och är med i grupper på sociala medier kring det så har man nog inte kunnat undgå debatten om hybridförlag. Den går in lite i egenutgivning också, men upptakten var, som jag förstår det, en tidningsartikel där skribenten menar att vissa hybridförlag profiterar på förhoppningsfulla människor som vill bli författare.
Anna: Just det. Vad tänker du om debatten?
Hanna: Ja… Jag vet inte riktigt. Jag har inte lagt mig i den även om jag har synpunkter. En reflektion är att delar av det som skrivs låter som att man tror att det är 2009 och inte 2023 kanske, tycker jag. Bokbranschen är i förändring och förändras även om inte alla vill det. Traditionell utgivning är inte längre det enda sättet att ge ut en kvalitativ bok som läsare är intresserade av, tänker jag. Vad tänker du?
Anna: Ja, jag tänker likadant. Det är inget fel att ge ut på ett hybridförlag, eller egenutgivning. Däremot är det fult om man som hybridförlag utger sig för att det handlar om traditionell utgivning och att man sedan plötsligt presenterar en kostnad till författaren.
Hanna: Absolut, transparens är ju väldigt viktigt, det kanske var det den här första artikeln var ute efter men debatten har ju flugit iväg åt alla möjliga håll.
Anna: Men som författare ska man inte skämmas vare sig man ger ut på hybridförlag eller som egenutgivare. Det är bara olika sorters utgivning och det finns givetvis många högkvalitativa böcker som ges ut på andra sätt än genom traditionella förlag.
Lägga fokus på skrivande och bokutgivning
Hanna: Ja. Jag försöker faktiskt att inte lägga fokus på alla kommentarer och inlägg som finns, framförallt på Facebook om det här. Jag tror att de här långa trådarna skapar mycket osäkerhet och tvivel. Det verkar finnas mycket som jag tycker felaktiga antaganden och spekulationer. Så jag har verkligen inte läst allt, men samtidigt har jag inte kunnat låta bli att läsa en del. Jag fokuserar hellre på att lägga min tid och kraft på skrivande och bokutgivning än att försöka övertyga andra om min åsikt.
Anna: Jag har faktiskt inte heller skrivit några inlägg i de här trådarna, men jag tycker inte att man som författare ska skämmas för sin utgivningsmetod. Det finns olika vägar och den ena måste inte vara bättre än den andra. De fyller olika syften.
Hanna: Håller med. Det man kan ta med sig av debatten är väl att det är viktigt att göra egna, medvetna val och ta beslut vad som passar bäst för ens egen situation.
Anna: Ja, precis.
Hanna: Om man vill lyssna på mer modern information och diskussion om utgivning så rekommenderar jag att lyssna på avsnitt 703 av the Creative Penn från 17 juli i somras. Avsnittet heter ”Your publishing options” och jag tyckte det var väldigt bra och inspirerande. Tänk när vi är uppe i avsnitt 703 Anna 🙂
Anna: Haha, ja med den här takten så dröjer det väl 35 år kanske. Vi är väl pensionärer innan dess.
Hanna: Ja. Men innan vi är där så kanske det är dags för veckans tema, eller hur?
Anna: Ja, vi kör igång helt enkelt!
Skapa karaktärer
Anna: Det här med att skapa karaktärer är ju så roligt! Och en så viktig del av skrivandet, i alla fall när man skriver berättelser (eller säger man skönlitterärt?)
Hanna: Håller med. Jag tycker att det är roligt, men inte helt enkelt. Det kan ta ganska mycket tid. Kanske att jag tycker det är ännu roligare att skapa själva handlingen i berättelsen, men den drivs ju ofta till stor del av karaktärerna. Så hur man än tänker blir det viktigt.
Anna: Mm, absolut. Vill du utveckla lite?
Hanna: Ja, det spelar ju lite roll förstås vilken genre man skriver i, hur man arbetar med karaktärerna. I ett actionäventyr till exempel så kanske historien är det allra viktigaste, men i en feelgood till exempel bär kanske karaktärerna större del av själva intresseskapandet.
Anna: Så är det ju. Karaktärerna kan vara en väldigt stor del av det som är viktigt.
Hanna: Ja, när jag har läst ut en bok och vill läsa mer i samma serie eller av samma författare så är det dock nästan alltid för att jag vill veta hur det går för personerna i boken. Nästan som om de finns på riktigt. Ibland känns det ju faktiskt som om karaktärerna finns på riktigt. Och då har ju författaren verkligen lyckats.
Anna: Haha, ja, det är häftigt faktiskt. Jag kan också gå och tänka på karaktärer länge efteråt. Inte så att jag undrar hur de har det och vad de gör nu för tiden, men åtminstone tänka att det var trevligt när man läste om dem och fick umgås under några dagar eller veckor.
Hanna: Absolut. Så oavsett genre och berättelse så känns det som att det alltid finns några viktiga delar att beakta när man skapar sina karaktärer, eller hur?
Anna: Verkligen.
Skapa karaktärer - målsättning och motiv
Hanna: En väldigt viktig del tycker jag är att karaktären måste ha ett mål, något den strävar efter och vill ska hända. Annars blir det lätt tråkigt.
Målet kan vara väldigt stort, som att överleva en farlig situation, men det kan också vara litet. Jag läste till exempel en bok i somras där huvudpersonens mål var att baka den bästa kakan på en tävling i skolan. Hon hade misslyckats förra året och ville ha upprättelse.
Anna: Okej…
Hanna: Till en början tyckte jag kanske att det inte var så engagerande, men det som sen gjorde att boken sedan blev riktigt bra var karaktärerna och några biroller med egna historier som blev intressanta. Dessutom var det mycket humor i boken. Det var en feelgood kan ju tilläggas.
Anna: Ja precis, en sån gång, när det övergripande målet, eller historien som sådan inte engagerar direkt så blir det ju verkligen viktigt med djup i karaktärerna…
Hanna: …ja och humor blir ju också viktigt en sådan gång. Humor vävs ofta in i en karaktär. Nästan alltid när jag skrattar när jag läser är det för att en karaktär säger eller tänker något roligt.
Anna: Ja, eller beter sig märkligt, så är det absolut. Som i En man som heter Ove när han är som han är. Visserligen är ju språket också rätt roligt där, men framförallt när han beter sig som han gör och tänker som han gör ibland. Han har ju också sitt mål för övrigt, att hålla ordning på saker.
Hanna: Ja precis, där är det ju verkligen karaktären som gör boken. Så det är väl nästan den första grejen jag kommer att tänka på, målsättning eller någon typ av strävan är viktigt för alla karaktärer att ha. Vad har vi mer?
Skapa karaktärer - rädslor
Anna: Precis som alla har en strävan eller ett mål så har alla något de är rädda för eller rädda för ska hända.
Hanna: Precis. Jag brukar skriva ner frågan ”Vad är den här karaktärens värsta mardröm” för alla huvudpersoner och biroller, förutom de allra minsta. Det behöver inte alltid stå skrivet i boken sen, men det hjälper till när man ska få personen att agera trovärdigt utifrån sin karaktär.
Skapa Karaktärer - Hjältar
Anna: Mm. Hur tänker du kring huvudperson? Är det viktigt att den personen också är en hjälte och hur bestämde du hur din huvudperson Emelie skulle vara?
Hanna: Det beror nog mycket på bok tänker jag. I Nepalsviten som ju är lite actionthriller eller vad man ska kalla det, så ville jag ha en huvudperson som har lite hjältemässiga drag… Någon som kan rädda sig själv och andra ur farliga situationer.
Anna: Mm
Hanna: Samtidigt så ville jag att hon skulle vara som en vanlig människa också, inte som en superhjälte utan mänskliga drag, om du förstår vad jag menar?
Anna: Ja, jag förstår och jag tycker det är bra. Det är lättare att identifiera sig med henne då.
Hanna: Precis. Hur tänker du? Behövs en hjälte i boken?
Anna: Jag vet inte. Man kan ju vara en hjälte på så många sätt. Jag vet inte om mina huvudpersoner är hjältar direkt, även om vissa agerar på sina egna sätt för att lösa sina eller andras livssituationer eller problem. Och det kan ju vara hjältemässigt i sig. Man måste ju inte alltid rädda världen.
Hanna: Nej precis. Man kan ju vara hjälte i det stora eller det lilla.
Anna: I min bok är det kanske, precis som i många andra spänningsromaner, polisen som är en slags hjälte, samtidigt som jag egentligen har huvudpersoner utanför polismyndigheten. Så hjälten är inte alltid huvudperson i en bok. Men jag tycker att din bok är mer åt thrillerhållet och då är det viktigare med en hjälte tycker jag, vilket Emelie i din bok är.
Hanna: Jag håller med. I en feelgood eller kanske romance – nej, då är hjälterollen nog mer underordnad.
Skapa Karaktärer - Antagonister
Anna: Mm, det beror verkligen på genren.
Hanna: Kan faktiskt rekommendera en bok som jag läste nyligen som heter 10 steps to hero av Sasha Black. Där går hon igenom steg att skapa den perfekta hjälten. Ganska roligt skriven också.
Anna: Ah, perfekt ju! Hur tänker du när det kommer till antagonisten då?
Hanna: Ja, på ett sätt är antagonisten nästan mer spännande att forma har jag insett att jag tycker.
Anna: Aha, hur menar du då?
Hanna: Jo, på något sätt så är det en person som är ond, eller i alla fall har den oftast motstridiga intressen gentemot huvudpersonen. Behöver ju absolut inte vara ett ondskefullt monster, men vi håller ju oftast på hjälten och antagonisten är någon, eller något som står i vägen.
Anna: Mm
Hanna: Ibland kan det ju vara ett naturfenomen eller annat som är antagonisten också. Men vi håller oss till mänskliga antagonister en stund nu kanske.
Anna: Just det.
Halvt onda Antagonister
Hanna: Och det som blir spännande med att skapa en antagonist är att antagonisten är ofta hjälte i sin egen berättelse. Troligtvis går inte den personen runt och tänker att den är ond, utan det är en person som rättfärdigar sina egna handlingar och agenda på något sätt.
Anna: Ja. Jag tycker om sådana som är halvt antagonister, som kanske inte är onda egentligen, utan bara har sin egen agenda ändå. Kanske lite goda ibland och lite onda ibland.
Hanna: Precis, sådana finns det gott om, både i verkligheten och i böcker höll jag på att säga. Men det är ju vanligare med sådana personer än sådana som är alltigenom onda. Och det blir ofta mer trovärdigt än om en person bara är ond utan anledning.
Anna: Man vet inte riktigt var man har dem då och dels tycker jag det är väldigt underhållande både att skriva om läsa om sådana karaktärer, dels tror jag det kan skapa en osäkerhet hos läsaren som inte riktigt vet vad som kommer hända och blir nyfiken och vill läsa vidare.
Hanna: Ja exakt, håller verkligen med!
Anna: Så länge beteendet inte är helt ologiskt och uppåt väggarna.
Skapa karaktärer - biroller
Hanna: Sedan har vi ju bifigurer.
Anna: Mm. Det kan ju faktiskt vara djur också, skulle jag säga.
Hanna: Ja, du har ju ett par hundar i Statisterna.
Anna: Ja. Den ena fick vara med från början, den andra för dynamikens skull.
Hanna: Ah, hur tänkte du där?
Anna: Dels är hundar, eller husdjur generellt, något som ägare ofta bryr sig väldigt mycket om. Om djuren hamnar i knipa kan det skapa svåra val och svåra val är alltid bra. Men det kan framförallt bidra till en mer social scen än om huvudpersonen hade varit ensam i den scenen. Det var delvis därför jag fick ta med en andra hund i mitt manus.
Hanna: Just det. Det är ju jättebra. Djur kan ju skapa mycket känslor. I vissa fall tror jag att läsare kan reagera ännu starkare om ett djur far illa än om en mänsklig bikaraktär råkar illa ut. Det är lite samma som med barn. Själv klarar jag inte ens av att läsa om barn som far illa eller råkar illa ut, särskilt inte sen jag fick egna barn. Sådana böcker väljer jag bort liksom.
Anna: Ah jag förstår… Vill du berätta lite kring hur du tänkte när du skapade dina bifigurer?
Hanna: Ja absolut. För det första så har jag varit noga med att varje person som är med i manuset ska fylla en funktion. Det blev ganska många karaktärer ändå, så jag vill inte ha med någon onödig.
Anna: Nej
Speciella bikaraktärer
Hanna: Sen så tycker jag att man kan ta ut svängarna lite mer i bifigurer och jag tror det är därför som vissa bifigurer ofta blir favoriter hos läsarna. Nu pratar jag inte nödvändigtvis om mina egna böcker utan generellt.
Huvudpersonen vill man att läsare ska identifiera sig med och därför kanske bifigurerna ofta blir ännu mer speciella. Då är man inte så rädd att någon har svårt att identifiera sig med dem.
Anna: Det låter rimligt.
Hanna: Ett exempel som jag kommer att tänka på är Spike i filmen Notting Hill. Han är en bikaraktär men han lyfter hela filmen, tycker jag i alla fall. Han står för mycket humor och han är väldigt speciell. Så är det ofta, att bikaraktärerna för in humor i manuset.
Anna: Ja. Och ett annat exempel är ju Pascal Engmans bok X, som vi nämnt förut, där en av birollerna är en så kallad furry, alltså en person som identifierar sig som ett djur och i det här fallet då lever som en katt. Hoppas jag inte spoilar något nu, men det tror jag inte. Så jag menar, han har ju också tagit ut svängarna väldigt mycket och det finns fler sådana böcker också. Det är väldigt roligt.
Hanna: Haha. Ja, det låter väldigt roligt, jag måste verkligen läsa den boken. Och om jag tänker efter så har jag försökt variera birollsinnehavarna. Kanske borde ta ut svängarna ännu mer nu när jag hör det här. Men jag har försökt iallafall så att det är en blandning av människor, så att man inte förväxlar dem. Jag har också försökt tänka igenom deras respektive agendor och vad som driver dem. Även funderat kring deras bakgrund, hur de talar och hur de förhåller sig till huvudpersonerna. Hur har du gjort?
Att låta karaktärerna ha olikheter
Anna: Samma här. Jag vill verkligen ha olika karaktärer, även huvudkaraktärerna. Men man får absolut inte blanda ihop dem. Kanske för att jag själv ofta blandar ihop karaktärer när jag läser böcker och ser på filmer. Då är det kanske tre medelålders män som ser likadana ut och har likadana kläder och alla är typ poliser. Det är hopplöst.
Hanna: Mm.
Anna: Sedan är ju även mina karaktärer lite speciella och det har jag delvis skapat för att de behöver ha en viss personlighet, för att bli utvald till den här efterlängtade statistrollen då, som boken kretsar kring. Delvis för att jag tycker det är mycket roligare med människor som inte är precis som alla andra.
Hanna: Jag tycker verkligen du har lyckats med det, jag gillar dina karaktärer, många av dem väldigt mycket.
Anna: Ja det är bra. Men i grunden tror jag att vi är rätt lika, vill samma saker, har samma behov, Maslows behovstrappa om vi ska vara lite vetenskapliga. Man behöver främst mat, vatten, men sedan trygghet, vänskap. Därefter makt och uppskattning.
Hanna: Just det absolut.
Anna: Och det är väl vad mina karaktärer strävar efter, även om de är väldigt olika utåt. Vissa är högre upp i trappan än andra, men man kämpar ändå för samma sak.
Hanna: Det var bra tänkt. Jag har inte tänkt på det utifrån behovstrappan men det är helt sant såklart. Sedan har vi ju det här med misstag som man kan göra när man skapar sina karaktärer. Vi har ju varit inne på det men vi kan väl dela med oss lite av våra egna misstag och även vad vi tror är generella misstag?
Misstag när man skapar karaktärer
Anna: Vill du börja med några exempel?
En antagonist utan positiva drag
Hanna: Ja, ett misstag som jag själv har lätt att göra är att antagonisten inte har några positiva sidor. Jag fick det påpekat i ett tidigt utkast till Sprickan i fasaden, att en av antagonisterna – Jussi – verkade allt igenom ond och farlig.
Anna: Aha.
Hanna: Så jag försökte väva in lite mer mänskliga drag hos honom, även om han fortfarande är ganska läskig. Bland annat hunden Kali som han älskar och att han värnar om sin personal eller vad man nu ska kalla hans gäng.
Anna: Haha, ja, hundar är bra!
Hanna: Där kom en hund då. Sedan har jag några antagonister till, ganska många faktiskt. En del av dem får man följa, alltså jag har kapitel ur deras perspektiv och då får man ju större förståelse varför de agerar som de gör. I något annat fall försöker jag få in en del av karaktärernas bakgrund som kan utgöra en förklaring till varför de har blivit som de har blivit. Det är på så vis jag har försökt råda bot på det här misstaget. Kommer du på något misstag som du har gjort bland dina karaktärer?
Alla karaktärer är arga (eller glada)
Anna: Jag hade en testläsare som påpekade att många karaktärer var väldigt arga i första utkastet.
Hanna: Haha ojdå
Anna: Och det hade han nog rätt i. Så jag la in lite fler glädjemoment, t.ex. att någon som umgås mer med sina vänner, sin make, sin hund eller vad det kan vara, kanske fikar något gott och finner lugn av det. Och jag tror att det behövs. Det är en del misär i boken och nu tycker jag i och för sig mer om att skriva om det än om glädje, men det behöver ju ändå vara en balans. Man ska ju inte bli deprimerad när man läser en bok. Och jag hoppas att jag har fick till det efter att ha redigerat.
Hanna: Ja det tycker jag absolut, det var inget jag tänkte på i alla fall, jag läste ju den färdiga boken.
Anna: Nej, men då lyckades det väl.
Huvudpersonen saknar riktning och mål
Hanna: Ja. Sedan ett generellt misstag som jag har läst och hört är vanligt är att huvudpersonen, eller karaktären saknar målsättning. Det är förstås extra viktigt för huvudpersonen. Det kan inte bara vara massa spännande saker som händer för en person och den bara flyter med.
Anna: Nej, då är det inget som driver framåt. Man vet liksom inte vad karaktären vill, den bara driver runt lite tomt i den värld som man byggt upp. De flesta människor har ändå olika mål, även om man inte alltid kan definiera dem själv.
Hanna: Ja. Och i skönlitterära böcker är det ändå väldigt viktigt skulle jag säga. Sedan kan ju vara så att huvudpersonen tror eller tycker att den har ett mål i början och sen kan det där förändras under bokens gång. Att den mognar eller utvecklas och får ett annat mål. Det är ganska vanligt och det tycker jag inte är något fel alls. Men någon typ av riktning eller målsättning måste ändå finnas. Lite som vi var inne på tidigare, det kan ju vara både stora och små mål.
Svasaknad av brister hos huvudkaraktären
Anna: Jag håller verkligen med, det där med utveckling är viktigt för en karaktär. Sedan har vi avsaknaden av brister. Ibland vill man framställa sin huvudperson eller hjälte, om det nu är en hjälte, som perfekt. Men ingen är perfekt. Det måste inte vara stora saker, men han eller hon kanske är kass på att köra bil eller missbedömer avståndet i ett slagsmål. Kanske blir han på uruselt humör om han inte får kaffe eller att den kvinnliga hjälten smäller i dörrarna varje morgon.
Hanna: Haha, ja. Så någon eller några brister behöver man väva in, utan att för den sakens skull nödvändigtvis kalla dem brister. Det är nog bra att undvika att skriva läsaren på näsan med att ”det här är en brist”.
Anna: Precis, det förstår ju läsaren ändå.
Hanna: Ja absolut.
Anna: Om man nu inte själv har samma brist och lider av dålig självinsikt.
Karaktärer som agerar irrationellt
Hanna: Då kanske man blir uppmärksammad på den. Sedan har vi en annan sak som jag tycker verkligen kan förstöra ett manus och det är ju om karaktären agerar allt för irrationellt. Då blir det förvirrande för läsaren.
Anna: Ja. Vill du ta något exempel där?
Hanna: Ja, alltså jag tycker oftast inte att det är så i böcker som man läser, sådant har väl förhoppningsvis inte passerat redigeringen. Men jag vet några fall både i böcker och i tv-serier där jag har blivit irriterad och nästan slutat läsa eller stängt av.
Anna: Ah.
Hanna: Till exempel om det är en skräckfilm och det härjar runt någon galning. Att en vanlig människa då beger sig ensam ner i källaren utan anledning känns inte så trovärdigt. Då måste man skapa en situation som gör att den här personen har inget annat val än att gå ensam ner i källaren.
Anna: Just det… Där håller jag med. Och just en del dåligt regisserade skräckfilmer, där är ju väldigt förutsägbart att sånt händer. Även kanske i en del bra regisserade.
Hanna: Ja, alltså, ett visst mått av sådant kan man kanske ta, men det får inte bli för mycket. Men i en bok, om en karaktär ska göra något som den normalt inte skulle vilja göra, då måste man som författare skapa en situation som är så pressad att det helt enkelt inte finns några bättre utvägar. Ibland tycker jag det kan vara svårt faktiskt.
Anna: Mm
Hanna: Till exempel så är ju min huvudperson Emelie väldigt modig och äventyrlig, hon är dessutom tränad i kampsport och att ta sig ur knipor. Lite tanklös och handlar före hon tänker. Men hon kan ju ändå inte vara HUR galen som helst.
Anna: Haha, nej.
Att karaktärerna inte agerar utifrån sin personlighet
Hanna: Så det blir en avvägning vilka situationer hon skulle ge sig in i och vilka hon backar från. Dessutom – om hon nu hamnar i en farlig situation så tänker jag att det måste antingen vara så att hon ger sig in i den för att drivkraften att nå målet är större än rädslan för situationen. Eller att situationen bara uppstår, att hon inte ger sig in i den frivilligt utan att hon helt enkelt råkar hamna i en farlig situation, om du förstår vad jag menar.
Anna: Absolut. Sedan är det förstås så att man i olika situationer kan reagera olika, men det får ju finnas någon slags mönster i det hela, även om karaktären utvecklas genom boken. Ett annat exempel är väl om man ena dagen är så blyg att man gömmer sig bakom en bänk i skolan, för att nästa dag glatt prata med var och varannan människa. Då bör man som författare ha en väldigt bra förklaring till det, tycker jag.
Hanna: Ja, håller med. Sådant kan jag störa mig lite på i vissa feel-good-böcker att det kan vara lite fladdrigt.
Anna: Haha
Onödiga karaktärer i manuset
Hanna: Ett annat misstag som jag har hört talas om är att man har onödiga karaktärer i manuset. Människor som inte fyller något riktigt syfte i berättelsen. Jag brukar tänka igenom varför varje karaktär finns och om det är möjligt att slå ihop några av dem. I mitt senaste manus, Brickan i spelet, har jag egentligen en eller två skurkar för mycket. Men de fyller alla en funktion och jag har inte lyckats slå ihop eller ta bort någon av dem utan att ändra storyn för mycket. Så de får vara kvar. Men jag har tänkt igenom det.
Anna: Ja men om du nu har försökt slå ihop dem utan att lyckas så kanske det inte är för många trots allt? Även om det är många så är det kanske inte för många?
Hanna: Jag hoppas inte det.
Favoritkaraktärer
Anna: Vi nämnde ju förresten det här med favoritkaraktär i förra delen av podden. Har du kommit fram till någon favoritkaraktär än då?
Hanna: Jag har funderat lite. Det är inte lätt faktiskt. Jag tänker både på filmer, serier och böcker när jag tänker på karaktärer. En av mina favoritkaraktärer är faktiskt Jack Sparrow i Pirates of the Caribeean.
Anna: Haha, ja, som karaktär är han ju helt fantastisk! Jag tänkte inte ens på honom.
Hanna: Nej. Andra favoritkaraktärer för min del är Lisbeth Salander i Milleniumböckerna och Katniss Everdeen i Hunger games. Två spännande och komplexa hjältinnor tycker jag. Dessutom utvecklas de genom böckerna och växer som människor eller vad man ska säga.
Anna: Och jag har fortfarande inte haft tid att läsa dem…
Hanna: Du då, vilka är dina favoritkaraktärer?
Anna: Ja, det här är kanske mer ungdomslitteratur då men jag gillar nog Hermione Granger i Harry Potter.
Hanna: Ja, henne gillar jag också jättemycket, ihop med många andra karaktärer där. Vad är det du gillar med henne?
Anna: Hon är inte bara den här smarta tjejen, utan har känslor också och en besserwisser-sida som passar så bra. Som förstås är störande för de runtomkring henne. Hon blir så verklig då.
Karaktärer som utvecklas
Hanna: Mm, håller med. Och dynamiken mellan henne och Ron som Harrys bästa kompisar är så bra. De kompletterar varandra. Karaktärerna i Harry Potter-böckerna är fantastiska tycker jag. Till och med namnen är SÅ bra.
Anna: Namnen har jag faktiskt inte ens reflekterat över där, men kanske för att det är engelska namn och då accepterar jag dem nog rakt av ofta.
Hanna: Mm, ja, det är klart. Jag kom att reflektera över det just eftersom de har valt att översätta vissa av karaktärernas namn i de svenska filmerna. Men för att återgå till Hermione tänker jag också att hon genomgår en utveckling under serien.
Dels för att hon blir äldre såklart, men också att hon i början är lite mer fyrkantig och alltid följer reglerna. Men hon utvecklas till mer självständig och hon förstår när det är dags att bryta mot reglerna för att de är fel eller rent av är styrda av fel sida. Då tänker jag främst på bok fem och framåt.
Anna: Just det, det var väldigt bra sammanfattat. Visst är det så.
Hanna: Det finns verkligen många bra karaktärer i de böckerna att välja bland. En bikaraktär som blir viktigare ju längre man kommer i Harry Potter-böckerna är ju Neville Longbottom. Honom gillar jag verkligen också.
Anna: Ja, han utvecklas ju också mycket.
Hanna: I början är han lite bortkommen och råkar ofta ut för saker så att folk skrattar åt honom. Men på slutet är han en av de coolaste som står upp för det som är rätt. Det är inte bara att han förvandlas från en dag till en annan utan det är en trovärdig, succesiv utveckling.
Karaktärerna hänger tätt samman med berättelserna
Anna: Absolut. Där har J.K. Rowling verkligen lyckats. Och även om det är ungdomsböcker så tycker jag som vuxen att de är precis lika bra. Jag gillar dem fortfarande.
Hanna: Ja, samma här. Jag läste dem för mig själv innan jag ens hade barn.
Anna: Ja. Och även om karaktärerna är väldigt viktiga så är det inte så lätt att plocka ut sina favoritkaraktärer i alla böcker. De hänger ju så tätt samman med berättelserna de är inne i.
Hanna: Absolut, det var väl därför det var så svårt att komma på vilka som var våra favoritkaraktärer. Min favoritkaraktär i din bok Statisterna är Steffo, det tror jag att jag har sagt tidigare.
Anna: Haha, ja. Han var ju min första karaktär och jag tycker om honom själv.
Hanna: Dels finns det mycket humor inbäddat i hans karaktär, han är så självupptagen och samtidigt helt omedveten om hur han uppfattas av omvärlden. Dels så tycker man lite synd om honom, men han är lyckligt omedveten om sina brister. Det gör att han hamnar i situationer som är allt annat än bra, och därför vill man gärna se vad som händer härnäst i hans liv.
Anna: Det är kul att du gillar honom mycket och det är nog såna känslor man får för honom.
Hanna: Han har ju allt det vi talade om ovan med målsättningar, rädslor och så vidare. Det har du lyckats jättebra med tycker jag.
Anna: Kul att höra!
Vilken karaktär är roligast att skriva om
Hanna: Vilken karaktär tycker du har varit roligast att skriva om då?
Anna: Ja, Steffo var min första karaktär och jag vet inte om det är därför jag själv också gillar honom skarpt, och tycker att det är kul att skriva om honom. Han försöker och så funkar det ändå inte, och jag känner ju också med honom av den anledningen. Jag vill ju att läsarna ska engagera sig i karaktärerna.
Hanna: Mm, det är ju en av de viktigaste sakerna med ett manus – att det skapar känslor, vilket oftast kommer utifrån att man känner med karaktärerna och engagerar sig i deras liv.
Anna: Det känns som att många karaktärer i min bok verkligen försöker, med sina egna mål och syften förstås, och så går det liksom ändå inte alltid särskilt bra.
Hanna: Haha, nä. Men det är nog ett smart grepp, att man vill att det ska gå bra för dem. Man vill liksom hjälpa till i deras misslyckade försök och därmed blir man engagerad i vad som ska hända.
Anna: Ja, jag hoppas det. Vilken karaktär tycker du är roligast att skriva om i din serie?
Hanna: Jag tycker faktiskt att de kapitel som är ur Sebastians perspektiv är nästan roligast att skriva. De flyter ofta lätt. Han är en av de viktigaste birollerna och på ett sätt är han en antagonist. Han agerar allt annat än ädelt i många situationer, och även om man inte skulle göra likadant själv så tycker han själv att han har rationella anledningar till sitt beteende.
Anna: Ja. Antagonister kan vara väldigt spännande att beskriva. I allmänhet kan man ju inte göra dem enbart onda, och det är verkligen en utmaning ibland.
Hanna: Ja.
utveckling mellan böcker
Anna: Jag gillar ju Emelie, huvudpersonen i din bok. Hon gör verkligen vad hon tycker är rätt och ibland går det ju ut över andra saker tyvärr. Hon har svåra val att göra, men följer sitt hjärta. Man sympatiserar med en sån karaktär.
Hanna: Kul att du gillar henne! Jag gillar henne också.
Anna: Ja. Det består nu i din andra bok Brickan i spelet, som jag ju testläser just nu. Det är väldigt spännande. Utan att avslöja något, men hon gör ju vad hon tror på. Det ligger en styrka i det.
Sen så har hon ju fått lite fler egenskaper i andra boken, som jag uppskattar. Det är kul också för då utvecklas hon ju.
Hanna: Det är liksom tanken, eller förhoppningen, att man ska se en utveckling under de här tre böckerna.
Namn till karaktärerna
Anna: Det här med namn till karaktärerna då, hur har du resonerat där i dina egna böcker?
Hanna: Jag är inte så förtjust i att hitta på namn. Tycker det är jättesvårt.
Anna: Ja.
Hanna: Men jag har försökt ha namn som skiljer sig åt, så att det går att hålla isär dem. Sen har jag försökt att inte ha exakt samma namn som någon verklig person, om det inte är ett vanligt namn förstås. Tyvärr så är det nästan omöjligt att undvika samma namn som en verklig person har jag märkt.
Anna: Ja, med tio miljoner människor bara i Sverige är det ju liksom lite svårt, haha.
Hanna: Haha, ja. Samma sak med företagsnamn, där har jag också kämpat för att inte ha samma namn som något som finns på riktigt.
Anna: Mm, men det känns nästan som att det vore värre. Jag har också varit väldigt noga med det för att inte råka peka ut någon företagare.
Hanna: Nej det vore ju jättetråkigt. En jobbig grej avseende namn är att en person som bara är en liten biroll i första manuset blir en antagonist i bok två. Det visste jag inte från början, men det måste bli så.
Anna: Mm, det kan man ju inte alltid styra över.
Svårigheter vid namngivning av karaktärer
Hanna: Nej. Dessvärre så har jag sedan jag började skriva bok ett för flera år sen lärt känna en person som jag verkligen tycker om och som har samma namn. Och den här karaktären blir riktigt vidrig så det är jättehemskt att den har samma namn som en jag känner väl och tycker om.
Anna: Haha, nämen vad tokigt. Är det både för- och efternamn dessutom?
Hanna: Nej bara förnamn, men ändå liksom. I somras när vi sågs så kände mig faktiskt tvungen att nämna det och be om ursäkt till den personen så här i förväg. Hoppas det går bra.
Anna: Haha, ja.
Hanna: Hur tänkte du med namn till karaktärerna?
Anna: Vissa av mina karaktärer fick ju byta namn fyra gånger om.
Hanna: Oj, vad var anledningen?
Anna: Det var lite olika, men ibland var det för att jag la till en karaktär en bit in i romanen, som jag inte visste från början, för jag var inte lika strukturerad. Och då valde jag ett namn som var lite för likt ett som redan fanns. Sedan kunde det vara att två namn började på samma bokstav, vilket jag försökt undvika för risken för läsaren att blanda ihop dem.
Hanna: Ah smart att tänka på det. Jag bytte också namn på Emelie säkert tre gånger i alla fall. I början hette hon Stark i efternamn, men sen såg jag Game of thrones och ändrade till Storm istället. Sedan läste jag böckerna om Alex Storm och bytte igen för att inte härmas. Haha!
Samma namn som någon i bekantskapskretsen
Anna: Haha, vad roligt, ja det är inte lätt. Precis som du nämnde, insåg jag att jag hade personer i min bekantskapskrets som hade samma för- eller efternamn som jag redan valt. Jag hade t.ex. råkat ge en mindre trevlig karaktär samma efternamn som en gammal chef, innan jag insåg varför namnet lät så bekant. Då fick jag byta.
Hanna: Det kanske inte hade varit så lyckat!
Anna: Nej. Sen så var det en annan person som fick samma förnamn och yrke som en person som jag känner. Det var heller inte meningen så klart. Så då fick jag byta ganska sent in i processen.
Hanna: Tur att du kom på det.
Anna: Verkligen. Jag googlade också på för- och efternamn för att se att de var tillräckligt vanliga, eller så ovanliga att ingen hette så, åtminstone inte just i den staden. Det vore lite olyckligt om jag omedvetet ger min 40-åriga karaktär i Sala namnet Kalle Bengtsson och den enda Kalle Bengtsson som jag hittar på Eniro bor i Sala och är 40 år.
Hanna: Just det. Håller med, jag gjorde något liknande på vissa.
Anna: Jag råkade också ge en polis i Statisterna samma namn som en polischef som faktiskt jobbade i Sala, det var ju heller inte så lyckat. Så hennes namn fick jag byta under tiden jag skrev.
Hanna: Ja sånt där är ju onödigt.
Samma namn som någon i bekantskapskretsen
Anna: Ja men ändå lätt hänt för det är ju inte så att man medvetet ger dem samma namn. Ytterligare en sak som jag kom på nu, är att jag läste att det är smart att ha korta enkla namn till karaktärer som inte är så viktiga och inte förekommer så mycket, då läsaren inte kommer ihåg dem lika lätt.
Hanna: Aha, det har inte jag tänkt på.
Anna: Ett ”Maria” passerar liksom lättare än ”Maj-Louise”. Själv hade jag råkat trycka in inte mindre än tre olika dubbelnamn i mitt råmanus, hur jag nu lyckades med det. Jag hade förmodligen glömt bort det första när jag kom till det andra och tredje.
Hanna: Haha, lätt gjort! Om man skriver under en lång tid så kommer man ju inte ens ihåg vad alla heter till slut.
Anna: Nej så är det ju. Jag tror att jag tog bort två av dubbelnamnen helt och kallade dem för ”städerskan” eller vad den nu hade för yrke. För att hon eller han inte förekom mer än en gång. Då kanske den inte ens behöver ett namn.
Hanna: Det är faktiskt ett bra tips. I vissa fall kan man strunta i att ge karaktären ett namn, om det är en oviktig biperson som bara passerar, om man redan har mycket namn i manuset. Vissa tycker ju det är väldigt svårt att komma ihåg och blandar ihop och så där och då kan ju det vara ett sätt att minska sån förvirring.
Anna: Ja verkligen.
Basera en karaktär på drag från verkligheten
Hanna: Förresten, när jag läste om karaktärsbyggande i början skrevs det förresten en del om huruvida man ger karaktärerna drag från personer i sin omgivning, eller att en del låter karaktärerna baseras på personer omkring en.
Anna: Ja, just det.
Hanna: Hur tänker du kring det?
Anna: Jag gör ju inte det personligen, men ofrånkomligen finns ju drag av alla man mött eller läst om i ens karaktärer. Jag menar, jag känner såklart personer som är mer eller mindre självgoda och jag har en karaktär som är en aning självgod i min bok, eller ganska mycket.
Hanna: Haha, jag tror jag vet vem du menar.
Anna: Ja, vi har ju nämnt honom här. Men personer som jag känner som är självgoda har ju hundra andra egenskaper och de egenskaperna har ju inte Steffo. Så enstaka karaktärsdrag från omgivningen appliceras ju på sina egna karaktärer, men det finns ju hur många karaktärsdrag som helst som jag inte känner någon som har, som jag ändå har gett mina karaktärer.
Hanna: Ja precis.
Anna: Det blev kanske lite rörigt, men sammanfattningsvis baseras ingen av mina karaktärer på någon som jag känner eller har läst om. Framförallt för att jag tycker att det är väldigt roligt att fantisera ihop själv.
Hanna: Mm, det tycker jag också. Dessutom så vet man oftast inte kanske tillräckligt mycket om de flesta personer man känner för att skapa en hel karaktär. Man vet ju inte vad som rör sig i människors inre tankar och så… Det måste man ju veta om sina karaktärer.
Anna: Nä, så är det ju.
Att basera en karaktär på en verklig person?
Hanna: Men jag skulle nog också vara osäker på hur personen i det verkliga livet tar det när boken kommer, ifall den kände igen sig. Han eller hon kanske inte alls blir glad, så man måste nog ha en väldigt tät dialog i de fallen. Personligen skulle jag undvika att basera en karaktär på en verklig människa. Jag hittar hellre på, eller som du säger, man hittar på och mixar olika drag.
Anna: Mm, tror det också. Sedan kanske jag ser någon på stan med en tatuering av en liten fågel på fotleden och tänker att ”Åh, just det! Nu vet jag vad som saknas hos min karaktär. Hon ska nog ha en tatuering, men istället en stor tatuering som täcker hela ryggtavlan. Man tar någon pyttedetalj och så gör man om det till något helt annat.
Hanna: Exakt. Och det som du beskriver är ju mer att man hämtar inspiration, det är ju inte att man tar något exakt från verkligheten.
Anna: Nej jag har inte gjort det i mina böcker.
Klichéer
Hanna: Inte jag heller. Det är roligare och bättre att hitta på, tycker jag. Men hur ser du på det här med klichéer då?
Anna: Ja.
Hanna: Tycker du att man ska undvika det?
Anna: Ja… Lite som det som ibland tas upp i skrivargrupper, med en alkoholiserad äldre man som är poliskommissarie, olyckligt äktenskap, röker o.s.v. Det finns ju andra poliser också.
Hanna: Ja, haha. Det är ju en känd kliché.
Anna: Sedan är ju många poliser män, jag tror att det bara är drygt en tredjedel som är kvinnor. Men den största delen består inte av äldre alkoholiserade män som är olyckliga hemma. Men visst, jag förstår att man vill ge sin karaktär drag som gör att de inte är helt perfekta eller har ett perfekt liv. Och visst finns den klichén i verkligheten. Det är väl kanske lätt att ta till då, att man inte har det så bra hemma. Det är ju många som inte har det bra hemma. Man kanske jobbar sent och bär på mycket. Men det är absolut inte så att de flesta har det svårt hemma bara för att de är poliser.
Hanna: Nej precis. Och det finns vissa böcker ändå med just den karaktären som ändå funkar, som är bra. Tycker jag iallafall.
Anna: Absolut, jag håller med. Jag försöker undvika det, men det är ju svårt att avgöra själv. Jag har till exempel en lastbilschaufför i min bok. Hon är en ung tjej och inte alls urtypen för någon som kör lastbil, även om det finns unga tjejer som kör lastbil. Det valde jag medvetet.
Hanna: Just det. Jag tänkte på det faktiskt, tyckte att hon var en väldigt bra bikaraktär.
Omedvetna klichéer
Anna: Hur har du tänkt i din bok med det här med klichéer?
Hanna: Ja, klichéer är förstås inget jag vill ha. Men ibland kan det vara svårt att veta och ibland blir det kanske omedvetet.
Anna: Ja.
Hanna: Jag hade några uttryck, inte just karaktärer, i mitt första råmanus som jag fick påpekat för mig att de var lite klichéer så dem ändrade jag förstås.
Anna: Ja, det är klart. Jag tror det är få som strävar efter att ha så många klichéer som möjligt.
Hanna: Ja om det inte är en satir eller komedi förstås.
Våra bästa tips
Anna: Vad är ditt bästa tips när det gäller karaktärsbyggande, Hanna?
Lista med karaktärerna och deras mål
Hanna: Mitt bästa tips är nog att ha en lista med karaktärerna och skriva upp några saker för varje karaktär. Framför allt:
Syfte – varför finns den här personen med i boken.
Mål – vad är karaktärens mål, vad strävar den efter. Sen måste karaktärernas handlingar koppla till vilka mål de har.
Rädslor – vad är den här personen mest rädd att förlora eller att det ska hända?
Livslögn – vad finns det för vanföreställningar eller lögner i den här personens liv. Något som knyter an till karaktärens utveckling, särskilt om det är huvudpersonen.
Anna: Just det. Det är väldigt bra.
Hanna: Känns ju som om man kan lägga hur mycket tid som helst på det här med karaktärsbyggande. Men jag tycker att det iallafall är görbart att ha en sådan sammanställning, antingen nedskriven eller om man kan hålla den i huvudet. Det klarar inte jag. Vad är ditt bästa tips?
Utseendet
Anna: Jag håller nog med om det, men även om utseendet hos karaktärerna, även om det kan ändra sig under bokens gång. Men i så fall skriver jag det i min beskrivning. Jag har nog en halv till en hel A4-sida om varje karaktär, men inte främst om utseendet då utan egenskaper. Inför del 2 i serien gör jag en ny, då det tillkommer en del personer och karaktärerna faktiskt har ändrat sig lite. De måste ju ha den här utvecklingen som vi har pratat om.
Hanna: Mm, så är det ju. Det är nog smart att gå igenom karaktärsbeskrivningen inför kommande delar i serien. Bra att du nämnde det där med utseende också. Det har vi inte pratat så mycket om.
Anna: Nej.
Hanna: Jag tror det var i tidningen Skriva för ett tag sedan en artikel om att utseendet ofta inte beskrivs så mycket i moderna böcker, medan man för hundra år sedan hade långa utläggningar om hur huvudpersonen såg ut.
Anna: Just det, jag minns också att jag har läst om det där.
Behöver karaktärernas utseende beskrivas?
Hanna: Men jag tror ändå att det är bra att på olika sätt låta läsaren förstå hur en person ser ut. Jag hade själv helt missat det i mitt manus till Brickan i spelet och fick det påpekat för mig. Nu har jag försökt väva in det utan att skriva: Emelie var blond och blåögd, cirka 170 cm lång.
Anna: Ja, det går ju att göra mer diskret. Samtidigt är det en annan sak med en serie, för många läser dem nog i ordning och då behöver de ju inte beskrivas lika väl tycker jag. Men jag håller med om att de faktiskt måste få något utseende ändå, för vissa kanske börjar med bok två och då ska de ju inte vara helt ansiktslösa.
Hanna: Nej precis. Det värsta är att jag inte skrivit upp alla utseenden och inte kommer ihåg exakt vad som står i första boken. Så jag måste gå igenom och leta vad jag har skrivit om utseendet för vissa karaktärer. Så ditt råd att skriva upp utseendet ska jag verkligen ta till mig av.
Anna: Haha, ja vad bra att det kom till nytta.
Hanna: Ja! Och med det så är det här avsnittet nästan slut för den här gången.
Nästa avsnitt
Anna: Vi kanske ska berätta vad vi ska prata om nästa gång?
Hanna: Ja, det gör vi!
Anna: Nästa gång ska vi prata om hur man skalar upp sitt författande. Många skriver ju som hobby vid sidan av sitt vanliga jobb, medan andra faktiskt skriver på halvtid, eller till och med heltid. Och det är ju fantastiskt.
Hanna: Ja. Och då ska vi också intervjua författaren Sten Rosendahl.
Anna: Mm, det ska bli väldigt roligt att höra om hans erfarenheter för han är ju väldigt kunnig.
Hanna: Ja absolut. Och om du undrar över något som vi pratade om idag, eller kanske har frågor, skriv då till oss på Podden Trycksvarta, eller på Instagram där vi också heter poddentrycksvarta.
Anna: Ja! Och vi har ju förresten ett nyhetsbrev också som du gärna får prenumerera på!
Hanna: Mm! Då får du också våra 30 bästa skrivtips och 5 skrivövningar. Och prenumererar gör du enklast genom att trycka på länken på någon av våra hemsidor eller poddens hemsida på Podbean.
Anna: Ja och du hittar dem på vår-Instagramsida också! Hoppas att du som lyssnat har fått med dig många tips kring hur du kan skapa dina karaktärer. Du har lyssnat på podden Trycksvärta med mig, Anna Samuelsson…
Hanna: och Hanna Wesslén. Vi hörs igen om två veckor. Ha det fint till dess!
Upptäck mer från Den svenska indieförfattaren
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.