Hanna: Det här med att hitta skrivtid och struktur för sitt skrivande pratar vi ju rätt mycket om, eller nämner i alla fall då och då. Så varför ägna ett helt avsnitt åt det här?

Anna: Jo, för att nästan alla som skriver, eller i alla fall många, brottas mer med klockan och kaos än med själva språket.

Hanna: Precis. Så även om man har idéer, har läst på om dramaturgi och kanske har ett bra synopsis, så handlar det till slut om att faktiskt få ner orden på papperet.

Anna: Eller i datorn.

Hanna: Ja. Haha.

Anna: Så i det här avsnittet så kommer vi diskutera vår verktygslåda för att hitta tid, skapa rytm och bygga själva strukturen som håller manusarbetet på plats, även i tider när man har mycket annat att göra.

Hanna: Yes. Så vi tänkte dela vad som funkar och inte funkar för vår del. Och såklart lite om andra metoder också, som vi har hört andra använda sig av.

Anna: Och mot slutet så tänkte vi summera upp det hela med den stora frågan: Är mer skrivtid alltid bättre?

Hanna: Ja, det är frågan. Vår förhoppning är i alla fall att du som lyssnar kan ta med dig inspiration till att se över din egen skrivtid och dina skrivrutiner. OM du tycker att det behövs. Om du redan har perfekt struktur för det här så toppen – då får du gärna dela med dig och berätta vad som funkar för dig.

Anna: Om vi börjar med det här med att hitta skrivtid då. Hur gör man det? Man kanske har ett heltidsjobb och barn att ta hand om, eller sjuka föräldrar eller vad som helst.

Hanna: Det är såklart inte lätt. Men de flesta av oss har ju mer tid än vi tror. Ofta vet man inte riktigt vad man faktiskt spenderar sin tid på. Ett bra sätt är att titta på sitt schema och göra en liten logg över vad man spenderar sin tid med.

Anna: Så att man skriver upp vad man faktiskt lägger tid på.

Hanna: Ja. Det kan ju vara så att man läser nyheterna i en timme om dagen eller tittar på Netflix i två timmar. Eller så hänger man små snuttar av tid på sociala medier. Ägnar sig åt att svara på diskussioner i författargrupper och liknande. Inget ont om såna grupper, men ändå. Allt sånt kan lätt bli ett slukhål av tid.

Anna: Precis. Poängen är då förstås att identifiera små luckor av tid. Och det här kanske funkar allra bäst för dem som tycker att de inte har någon tid alls.

Hanna: Mm. Kanske. Men även om man tycker att man har en viss tid kan det vara värt att se över sina vanor. Men låt säga att man har identifierat en halvtimme skrivtid varje dag och en timme på lördagar och söndagar.

Anna: För så tror jag nog det kan vara för rätt många.

Hanna: Det tror jag med. För mig så kan det lätt bli så att, nej jag har bara en halvtimme, jag hinner inte starta upp och komma igång på den tiden. Att man liksom inbillar sig att man behöver långa sammanhängade pass för att skriva. Och det kanske är väldigt sällan man har det. Jag vet att du är väldigt bra på det där. Att skriva korta mikropass på alla möjliga och omöjliga ställen.

Anna: Haha, ja! Och då oftast inte framför datorn, utan mer på mobilen skulle jag säga.

Hanna: Har du alltid tyckt att det har varit lätt att hitta små tidsluckor och skriva på telefonen, eller har det mer tvingats fram av nöden?

Anna: Bra fråga. Jag vet faktiskt inte. Jag tror att jag har hittat tidsluckor generellt till andra saker ganska ofta. Jag har alltid haft mycket för mig. Men just när det gäller själva skrivandet så föredrar jag ändå att skriva på datorn, det går ju trots allt snabbare. Men det har inte heller varit jobbigt att skriva på mobilen. Jag började skriva när jag tågpendlade, eller i alla fall kom igång och skriva ordentligt då. Och då hade jag inte datorn, utan då skrev jag på telefonen. Så det var något som kom då, även om tidsluckorna har funnits innan. Det är inte helt optimalt att sitta och skriva på telefonen, men ändå helt okej.

Hanna: Jag tycker det är jättebra tips faktiskt. Väldigt smart att utnyttja den tid man har. Har du några bra tips till andra, som kanske har liknande situation, att man inte sitter vid datorn så ofta?

Anna: Ja, jag tror att även om det kan kännas tufft att komma igång som du säger att skriva ”bara” en halvtimme, så om man skriver 4×5 minuter per dag, så är man redan igång. Man har handlingen hela tiden färskt i minnet. För vissa, som mig, skulle det funka jättebra, bättre än att skriva 2 timmar per vecka sammanhängande, för då måste jag verkligen fundera över vad jag skrev förra veckan. Men kanske helst något däremellan, som typ en halvtimme om dagen. Och då väldigt kontinuerligt för att slippa läsa vad man skrev senast. Att man inte hoppar över tillfällen, för då glömmer man lätt vad man gjorde sist.

Hanna: Det är ju väldigt sant. Det märker man om man har haft en liten svacka och inte skrivit på en vecka så är det otroligt segt att starta upp tycker jag. Och fem minuter här och var har man nästan alltid. Det tror jag gäller de flesta. I alla fall har man den tiden, kanske inte den mentala kapaciteten att samla sig tillräckligt för att skriva däremot.

Anna: Nej det är ju två olika saker. För vissa kanske det inte ens passar att göra så utan man måste sitta en längre tid. Om vi pratar om att sätta sig fem minuter så är det nog ofta det som är problemet, att man måste samla sig.

Hanna: Det tror jag också. Jag vet ju själv hur jag blir när jag är inne i ett väldigt krävande jobbprojekt som inte har med skrivande att göra. Det är som att allt annat sätts på paus och då vet jag inte om jag klarar ens 5 minuter. Men jag ska prova nästa gång jag är inne i en sån period. Se om det på något sätt går. Men där tror jag det är den mentala kapaciteten som är begränsad snarare än tiden.

Anna: Ja, intressant att se vad du skulle tycka om det.

Hanna: Jag tror att problemet ofta kan vara att man ägnar de där fem-tio minuterna man har åt att fundera på vad man ska skriva och så hinner man aldrig komma igång på den tiden. Om man har en sådan kort tid så måste man ju på gott och ont verkligen kasta sig rakt på själva orden, man kan inte sitta och fundera så mycket.

Anna: Nej det går ju inte. Jag brukar fundera på storyn under tiden jag inte skriver och inte ägna tiden vid datorn till det. Då blir det enklare att ta tillvara på skrivtiden, om man har funderat under tiden man gör något annat.

Hanna: Det är faktiskt väldigt bra. Jag brukar komma på de bästa idéerna när jag inte sitter vid datorn. Jag kanske går en promenad och funderar över ett dramaturgiskt problem och då brukar det dyka upp en lösning. Sen glömmer jag tyvärr ibland bort den om jag inte skriver ner den ganska snabbt, så det måste jag göra.

Anna: Haha, så är det för mig också. Och det här med att fundera när man inte sitter vid datorn gäller nog oavsett om man redan har ett synopsis eller om man skriver utan synopsis.

Hanna: Håller med. Jag skriver ju med synopsis nu för tiden, men det dyker ändå alltid upp problem eller detaljer som måste tänkas igenom under resans gång.

Anna: Ja, så är det.

Hanna: En annan sak som jag kom att tänka på när det gäller det här med tid är att jag måste passa mig lite för att kasta mig över saker som äter upp fokus, precis innan jag ska skriva. Om jag bara ska kolla mailen precis innan jag ska skriva i 30 minuter. Då kommer det med största sannolikhet att äta sig in i den där skrivtiden. Inte bra. Då är det bättre att kolla mailen sen. För risken att man struntar i att svara på jätteviktiga mail är inte så stor. Risken att man hoppar över skrivandet är mycket större.

Anna: Håller helt med där, annat äter lätt upp skrivtiden som man har avsatt. Och det funkar nog på vissa personlighetstyper i alla fall.

Hanna: Ja, det kanske ska tilläggas. Om du vet med dig att du är en sådan som ofta missar viktiga mail och deadlines på jobbet och sådär, så är det nog inte en bra strategi, att skjuta på sånt och ta skrivandet först. Då kanske man får sparken.

Anna: Ja.

Hanna: Så det beror väl lite på hur man är. För mig är det i alla fall så att de här sakerna som man verkligen, verkligen måste göra – de kommer jag göra oavsett. Skrivandet kanske faller av först.

En sak som funkar bra för mig är att jag innan jag sätter mig på morgonen har en rutin att göra mig en kopp kaffe, städa undan så bordet är fint om det behövs. Sen kollar jag i min excelfil där jag har en outline och lite annat vilken scen som står på tur. Därefter har jag kanske 45 minuter på mig att jobba med den. Det sista jag gör innan jag stänger är att jag skriver ner en mening om vad jag ska börja med nästa gång. Det minskar motståndet dagen efter.

Anna: Det tror jag är ett jättebra strategi, att ha som en liten rutin eller som en ritual nästan. Och just det här med en synopsis av något slag. Jag har ju det också, kanske 60-80 kapitel med 1000-1500 ord per kapitel. Då kan jag lätt skriva ett kapitel på den halvtimmen eller hur lång tid jag har på mig just där och då. I vart fall få ihop det mesta. Men det hänger ju på att jag har just 4-5 meningar om varje kapitel klart för mig redan från början.

Hanna: Ja. Så jobbar jag också numera. Sen kan man ju ändå behöva göra om i efterhand, som jag gör just nu.

Anna: Ja just det, för du hade en outline som du har ändrat i efterhand, visst var det så?

Hanna: Precis. Och det har ju verkligen gjort att den här boken har tagit längre tid än om jag hade hållit mig till originalplanen. Då hade den varit klar redan. Men jag tycker det är värt det, det blir bättre så här.

Anna: Det är ju oftast värt att lägga lite extra tid om det gör manuset bättre. Sedan är det ju lite beroende på hur man jobbar, om man redigerar allteftersom man skriver eller om man sparar allt sånt till sist. För redigeringsjobb under skrivfasen, då tar det förstås mycket längre tid. Sedan finns inget rätt eller fel med det. Hur gör du med det?

Hanna: Det varierar lite. Ibland, till exempel under NaNoWriMo eller om jag har satt upp ett särskilt mål att vara klar med råmanus en viss dag så redigerar jag inte under tiden. Då skriver jag bara på. Det som passar mig bäst är nog att göra en snabb genomgång och fixa till små snabba saker, men sedan spar jag resten till redigeringsfasen. Särskilt om det finns risk att manuset ändras lite allt eftersom, alltså själva storyn, då är det mindre idé att redigera löpande. Det blir förmodligen slöseri på tid då. Hur gör du?

Anna: Jag redigerar absolut under tiden jag skriver. Inte allt så klart. Men samtidigt känns det bra att vara rätt så klar med kapitlet som jag skriver på innan jag börjar med nästa, även om jag förstås ibland också hoppar fram och tillbaka. Och mycket redigerar sker förstås i slutet.

Hanna: Ja, det är oundvikligt nästan. Men jag känner också att jag vill inte ha den här enorma redigeringsprocessen att jag måste gå igenom manuset fem gånger efter att råmanuset är klart. Då är det för min del bättre att lägga lite tid löpande på att fixa till. Men det är en svår avvägning.

Då kommer vi ju in lite på det här med struktur i efterarbetet, när man väl är klar med sitt råmanus. Här tror jag det är en skillnad mellan indieförfattare och om man arbetar med ett traditionellt förlag. Det kräver mer struktur att leda hela utgivningsprocessen själv.

Anna: Absolut, det håller jag med om.

Hanna: Förhoppningsvis har man skaffat sig lite skrivvänner eller en grupp att bolla saker med ibland, men det är ju verkligen ingen annan som kommer leda det projekt som det faktiskt är att ge ut en bok. Vi kanske ska säga något om det och hur vi arbetar med det. Hur gör du för att hålla struktur i redigeringsfasen och själva utgivningsfasen?

Anna: Utgivningsfasen har jag i alla fall en plan för med datum och sånt i Excel, men redigeringen är kanske mindre struktur i. Å andra sidan är det som skrivandet, jag gör det jag kan när det hinns med. Försöker börja från början, men så blir det inte alltid. Däremot är jag ju noga med att ta stora grejer först innan jag rättar till små stavfel eller vad det kan vara. Annars får man ju göra om det igen, så helt klart börja med större grejer, om det till exempel ska in en extra karaktär eller lägga till eller ta bort kapitel.

Hanna: Håller helt med, själva de här dramaturgiska bitarna och storyn. Att den hänger ihop och att man får fram det man vill. Det måste man börja med. Stavfel och sånt är ju verkligen sista steget. Även om man förmodligen har rättat sådana av bara farten när man hittar dem. Men det sparar jag till sist, en korrekturgenomgång.

Anna: Ja. Har du också en checklista av något slag?

Hanna: Ja, jag har också en checklista, som jag har arbetat fram de senaste åren och bokutgivningarna. Det var faktiskt ett tag sen jag kollade på den, inser jag nu, eftersom jag inte gett ut någon bok sen i höstas. Men förhoppningsvis är det snart dags igen. Så jag känner att jag har en process för det man kan kalla utgivningsfasen. Den påbörjas innan man är klar, man måste ju börja titta på datum när den ska släppas, var den ska tryckas. Så att man arbetar med sådant lite löpande.

Anna: Så du tänker inte så mycket på utgivningen under själva skrivfasen?

Hanna: Jo, jag tänker på det så till vida att jag har en annan Excelfil med min plan för de närmaste dagarna, veckorna och året. Där räknar jag ju in tiden som redigeringen och själva produktionen av boken kommer ta. När året börjar så vill jag gärna veta ungefär när den här boken kan komma ut. Så jag tänker på det såtillvida, men det är inget jag sitter och ägnar tid åt dagligen medan jag skriver, utan då fokuserar jag på skrivandet.

Anna: Just det. Gör du så att du skriver klart ett råmanus och sen redigerar och sen jobbar med utgivningen av det manuset? Som olika faser?

Hanna: Bra fråga. Förmodligen är det så att jag fortfarande letar efter den optimala processen för mig. Förra hösten så läste jag ju en bok där författaren ofta brukade skriva på ett råmanus samtidigt som hon redigerade och arbetade med produktion av ett annat manus, så att det alltid fanns flera manus i pipeline. Poängen med det var väl att hon ville skriva nya ord varje dag. Det var en sådan där författare som släpper 10 böcker om året. Så att jag kan inte jämföra mig riktigt med det.

Anna: Aha

Hanna: Så jag testade ju det ett tag, men jag tror att det kanske inte funkar så bra för mig, eftersom jag nu har massor av manus nästan klara, men inget utgivet sen i höstas. Så nu har jag gått tillbaka lite till att mer arbeta i projektform, som jag gjorde innan. Nu arbetar jag med Fjälldimma och gör den helt klar innan jag går vidare till nästa bok. Även om det innebär att jag vissa dagar inte skriver några nya ord, utan bara arbetar med gamla ord, eller med sättning och korrektur och så vidare.

Anna: Det låter bra, man måste ju våga testa nya sätt för att komma fram till vad som passar bäst. Vad tror du om det här med vilodagar förresten?

Hanna: Jag tror det kan vara bra att ha dagar när man låter ett manus vila. Sen om det måste vara så att man inte skriver något alls de dagarna, det vet jag inte. För mig är vilodagar en dag när jag inte har satt upp någon målsättning att skriva ett visst kapitel eller antal ord. När jag får göra som jag vill, det är en vilodag för mig.

Anna: Ja för du sätter ofta upp antal ord och kapitel i högre utsträckning än vad jag gör. Jag har aldrig såna mål per dag eller per skrivpass.

Hanna: Nej, just det.

Anna: För min del kommer nog vilodagar automatiskt när jag har för mycket annat att göra. Då skulle jag nog klassa det som att jag knappt skriver något över huvud taget, utan att jag faktiskt får vila från skrivandet helt. Tyvärr blir det inte bara vilodagar, utan viloveckor också emellanåt och då kommer man ju ifrån manuset litegrann om det är flera sådana på rad. Och då är det bara att läsa in sig igen. Men ju längre tiden går, desto svårare är det att komma igång att skriva igen.

Hanna: Ja. Sen låter det kanske inte som vilodagar, men vilodagar från skrivandet. Men du har helt rätt, om man har haft tre veckor när man inte har skrivit på sitt manus, då blir det ju väldigt lätt att skjuta upp det ytterligare en dag.

Anna: Precis, eller ytterligare en vecka, för då spelar det mindre roll när det ändå gått så lång tid.

Hanna: Så kan det vara för mig också om jag har väldigt mycket andra deadlines som inte kan skjutas upp. Om det är saker som kräver mycket fokus och tankeverksamhet så finns det ingen hjärnkapacitet kvar till skrivandet.

Anna: Det beror nog också på det här med yttre och inre press. Jag känner ju inte så mycket sånt i dagsläget när det gäller böckerna. Jag vill ju skriva klart och så vidare, men det finns fortfarande annat som också är väldigt viktigt och måste få ta tid. Jag tror att det är svårt om det blir för mycket inre och yttre press, även om produktiviteten kanske ökar då. Men i långa loppet vet jag inte om det är så nyttigt.

Hanna: Ja. Man måste verkligen hitta balansen där. Det ska nog inte bli som ett tvång så att det roliga försvinner, för då har man tappat själva kärnan. Kanske märks det också i texterna man skriver, vem vet.

Anna: Det tror jag definivt att det kan göra.

Hanna: Vad tycker du om att jobba mot deadlines, till exempel ett kapitel om dagen?

Anna: För mig funkar det inte riktigt. Jag tror det hade funkar om allt annat jag hade gjort hade varit väldigt regelbundet och strukturerat. Som för dem som alltid åker hemifrån klockan åtta och sen är man på jobbet och sen kommer hem klockan sjutton. Och sen så gör man samma sak varje kväll. Då tror jag att det hade varit lättare att ha såna deadlines kanske. Men för min del varierar kvällarna ganska mycket, vad jag gör och vad jag behöver göra. Och då blir det svårt med de här målen. Jag kan absolut sätta upp deadlines och så vidare, men nu när jag inte har tryckdatum bestämt, så blir tredje boken i serien färdig när den blir. Det är faktiskt inte så noga. Jag vill vara nöjd med den – det vill ju alla så klart som släpper en bok. Jag vill helst ha ut den i år, men jag skriver när jag hinner för jag kan inte planera kvällarna. Och då får det nästan vara så. Men för många tror jag att deadlines kan vara bra, och kanske nödvändigt för att man ska få saker gjorda. Det kan vara 500 ord om dagen, eller ett kapitel i veckan, eller 10 kapitel i veckan. Man måste bara tänka över vad som är rimligt för en själv. Jag tror också att den här tidspressen kan hjälpa en att producera böcker i högre utsträckning. Så jag tror det kan vara till god hjälp för många.

Hanna: Ja, det varierar ju så mycket. Det är säkert lättare om man har ett regelbundet schema i övrigt för då kan man bara lägga in det på samma tid. Många har ju som vi tidigare nämnt andra åtaganden i livet och då kanske tio kapitel i veckan är helt orimligt. Man måste anpassa det till sin egen nivå. Jag tror, för min del, att viss tidspress är bra. Om kalendern är helt tom så leder det lätt till att man skjuter upp arbetsuppgifter, för det finns så mycket tid.

Anna: Ja, för då tänker man att man har gott om tid.

Hanna: Ja, om det är så, men det är väl sällan. Det är ju Parkinsons lag, som den kallas, att en arbetsuppgift kommer att fylla den tid som är tillgänglig.

Anna: Just det.

Hanna: Jag tycker mig märka det lite när jag har dagar när jag egentligen skulle kunna ägna mig nästan helt åt skrivandet. Det är inte alltid de är de mest produktiva dagarna, konstigt nog, för mig.

Anna: Vad kan det bero på?

Hanna: Bland annat handlar det nog om att man då tror att man har så mycket tid på sig och delvis kan det också handla om brist på styrning. Dessutom är det faktiskt svårt att göra något kreativt, som skrivande, i åtta timmar i sträck. Jag klarar inte riktigt det. Vissa kanske gör det, men för mig är det svårt.

Anna: Samma här, behöver verkligen pauser.

Hanna: Det optimala för min del är att ägna morgon och förmiddag åt skrivande och sedan eftermiddag år marknadsföring och administrativa saker.

Anna: Det kan vara bra att dela upp det så eller på annat sätt som passar en själv. Att skapa en struktur, även sådana dagar när man har större frihet.

Hanna: Ja, och det gäller inte bara dagar, det är ju veckor och månader också. Jag brukar sätta upp planer inför varje vecka och varje månad och även på årsbasis. Det bästa för min del är att ha mål som känns lite utmanande men ändå möjliga att nå. Om jag har för aggressiva mål och jag märker att det är kört, då är det lättare att ge upp helt. Lite som du sa med skrivande – om man inte har gjort det på jättelänge så kan man lika gärna vänta en dag till. Man måste ju ha något som är möjligt att nå.

Anna: Jag fattar vad du menar. Så man kan väl säga att begränsningar i tid kan öka kreativiteten och utfallet av ansträngningen. Men det är ju viktigt att man inte sätter för tuffa mål så det leder till utbrändhet eller sömnproblem.

Hanna: Precis, där vill man ju inte hamna, varken på grund av skrivandet eller annat. För min del så mår jag bra av att sätta mål och deadlines, särskilt så länge det är jag själv som styr. Det får mig att anstränga mig och fokusera mer. Annars är det så lätt att prokrastinera, skjuta upp och ta tag i andra enklare uppgifter.

Anna: Haha. Men du känner att det blir bättre skrivande när du har en deadline?

Hanna: Ja, och mer skrivet. Det får mig på något sätt att anstränga mig lite extra för att inte behöva göra om i planerna. Men jag har fortfarande en förmåga att sätta lite för optimistiska planer vad gäller skrivandet.

Anna: Hur länge tycker du är lagom att sitta ett skrivpass?

Hanna: För mig är det ganska bra med skrivpass på en timme ungefär och sen paus. Men om man inte har en timme så ska man inte underskatta hur långt man kan komma på en kvart.

Anna: Håller med. Bättre än ingenting, och är man effektiv kommer man absolut en bit på en kvart, speciellt om man vet vad kapitlet ska handla om, som vi var inne på tidigare.

Hanna: Ja. Och om man har lite längre tid, att man kanske har en hel dag för skrivande, då brukar jag dela upp den i block. Ibland kör jag Pomodoro-tekniken med en timer. Då blir det 25 minuter, sedan fem minuters paus. Det upprepas tre-fyra gånger och sen tar man en lite längre paus, kanske går en promenad eller något.

Anna: Pauser är ganska viktigt, även om man har ett långt tidsblock.

Hanna: Ja. Jag såg i helgen att jag har slarvat med motionen den senaste tiden, insåg jag. Har suttit för mycket vid datorn och arbetat. Inte gått 10000 steg de flesta dagarna, vilket för mig är ett minimum vad som är okej. Så nu blir det skärpning med det. Man ska inte slarva med hälsan och prioritera att sitta vid datorn, inte ens för skrivandet. Tror inte att jag har fått mer gjort ändå, jämfört med om jag hade tagit fler promenader.

Anna: Nej, det är viktigt att röra på sig, man får ju energi av frisk luft.

Hanna: Måste skärpa mig lite där. Jag tycker det är lätt hänt att man bara jobbar på och glömmer bort annat som också är viktigt.

Anna: Verkligen.

Hanna: Vi kanske ska säga något om det här med var man sitter och skriver och omgivningen också. Jag tycker allra bäst om att skriva hemma vid köksbordet, när det är tyst. Har betydligt svårare om familjen är runt mig.

Anna: Mm, jag är också hemma och skriver helst, i vart fall är det där det blir mest lugn och ro.

Hanna: Har du musik eller så på ibland?

Anna: Nej, aldrig, behöver tyst omkring mig, och det är det när jag skriver. Jag kan absolut inte fokusera om folk pratar i närheten. Då är det lättare när de andra sover i så fall. Jag behöver hörlurar som tar bort prat och sånt. Du då?

Hanna: Jag håller med, jag har väldigt svårt (att koncentrera mig) när folk pratar och ställer frågor till mig. Då blir jag väldigt ofokuserad. Men jag kan gilla att ha sån här spellista på Spotify med koncentrationsljud, alltså instrumentellt. Oftast har jag inte det, men det är inte så dumt. Jag kan absolut inte lyssna på musik med text i, då börjar jag följa med i låttexten istället. Haha.

Anna: Haha, förstår helt! Samma här tror jag.

Hanna: Som omväxling tycker jag det är trevligt att sitta på ett café eller på bibliotek och skriva. Det skulle jag gärna göra mer faktiskt.

Anna: Ja, om man har tid att ta sig dit så kan det vara trevligt, i alla fall för att få inspiration.

Hanna: Precis, det är inget man kan göra varje dag. Men vissa dagar när jag har till exempel en förmiddag så kan jag vara väldigt produktiv om jag tar mig iväg och sitter någonstans. Det kan hända saker, att det går människor omkring och så, men ingen som vill prata med mig.

Anna: Förstår det. För mig har det nog blivit en sån här illusion om att författare skriver man gärna på café och det är SÅ trevligt liksom, att det är så det ska vara. Men jag blir ju störd av att folk pratar,  så effektiviteten skulle nog minska men inspirationen skulle öka. Så väldigt tudelat där. Innan vi avslutar – har vi några bra lästips för den som vill hitta bättre rutiner och mer skrivtid?

Hanna: Ja, jag funderade på det också. Två böcker som jag tycker är inspirerande och får mig att vilja skriva mer är The war of art av Stephen Pressfield och Big Magic av Elizabeth Gilbert. Det är två riktiga klassiker. Väldigt inspirerande böcker. Sen om man tänker mer på att skapa struktur och rutiner så tycker jag Atomic Habits är bra. Det är ju också en klassiker, säkert många som har läst den redan. Den är en sån som jag skulle kunna återkomma till och läsa igen.

Anna: Mm, bra tips.

Hanna: Jag såg en annan sak också, som kan vara lite kul. Vi tog ju upp i förra avsnittet att NaNoWriMo inte finns längre, den här skrivutmaningen som var varje november för den som inte känner till.

Nu såg jag att det finns en annan sida, som heter Autocrit, med c. Det är inget jag har testat, men de verkar erbjuda en plattform för att strukturera sitt manus och följa sitt skrivprojekt. Man kan även skriva direkt i deras verktyg verkar det som. Det finns både gratis-alternativ och prenumeration. Och de håller en 90-dagars challenge nu i sommar, från den 1 juni till sista augusti. Den heter Novel90 Writing Challenge. Det verkar lite liknande NaNoWriMo. Jag tänkte nog testa att signa upp där och se hur det verkar. Alltså själva skrivutmaningen, jag kommer fortsätta skriva i Scrivener. Det är jag inte intresserad av att byta. Så det är ett tips till andra som är nyfikna på det här.

Anna: Aha, intressant. Autocrit med c alltså. Man kan ju googla det. Och så kan vi lägga en länk i avsnittets noteringar. (Länk till Autocrit writing challenges)

Hanna: Yes, det gör vi.

Anna: Och så får du berätta sen vad du tyckte om det när du har testat.

Hanna: Det ska jag göra.

Anna: Men nu är det väl dags att runda av med våra bästa tips.

Hanna: Jag tror det!