Anna: Så – det här med kunskapsbrist och research. Oavsett om det är fiktion, fakta eller någonstans däremellan, eller kanske en biografi – någonstans måste man börja med att göra research. Eller om man gör det under tiden man skriver, men det är i vart fall ett arbete som normalt sett behöver göras, åtminstone om man skriver för ungdomar eller vuxna. 

För barnböcker tror jag att det varierar mer, där är ju ens kunskapsnivå ofta betydligt högre än läsargruppens, Om det rör sig om mycket små barn i alla fall och att det oftast är ämnen som man då förhoppningsvis redan behärskar. Men skulle man skriva en bok för säg 6-9-åringar om dinosaurier skulle åtminstone jag definitivt behöva göra research.

Hanna: Ja, samma här, det varierar ju mycket. Särskilt om det är någon typ av faktabok, men även annars – det kan vara bra att göra viss research även om det är ett ämne man behärskar. Ibland så kan det finnas fler infallsvinklar än man hade tänkt på, eller ibland kan det till och med vara så att man tror att man vet något och sen så läser man mer och inser att det kanske inte var hundra procent rätt. Och skriver man en självbiografi kan man ju också behöva gå tillbaka och kolla vad som egentligen hände vintern -85 eller vad det nu kan vara för tidsperiod.

Anna: Så är det. Och inställningen till research är förstås lite blandad. Vissa tycker att det är väldigt tråkigt och mer ett nödvändigt ont, andra älskar det. Du tillhör ju de sistnämnda, eller hur?

Hanna: Ja, jag tycker väldigt roligt att läsa in mig på olika ämnen och grotta ner mig i saker. Särskilt om jag gör det för att jag själv vill, alltså att det inte är påtvingat.

Anna: Och du har ju varit väldigt dedikerad när det gäller researchdelen också.

Hanna: Ja, jag tycker jag lägger en hel del tid på det, även jag försöker att inte spåra ur helt. Det mesta av det man tar reda på hamnar ju inte i manuset. Vad tycker du om den här delen?

Anna: Jag gillar också research, oftast i alla fall. Jag gillar det när man väl hittar svaret, och det är kul när man snubblar över annat som man inte först tänkte att man skulle få reda på och som man kanske kan använda i en annan del av boken. Däremot tycker jag inte om när man letar i flera timmar efter något och inser att – nej, jag kommer inte få reda på hur det ligger till, jag måste ändra i boken. Alternativet är förstås att ringa till någon eller liknande och fråga, men i vissa fall är det väldigt svårt att få reda på vem. Så när research drar ut på tiden och jag lagt en massa onödig tid utan att komma någon vart, det gillar jag ju inte.

Hanna: Nej, det är såklart lite trist. Samtidigt kanske man har lärt sig något annat på vägen. Oftast när jag gör research så letar jag inte efter en specifik detalj utan jag börjar brett och plockar upp saker jag kan använda på vägen. Det är nog oftare på det sättet jag gör research än att jag letar efter en specifik grej. Men ibland gör jag ju det också förstås.

Anna: Jag förstår.                                           

Hanna: Vissa gör ju all research innan de börjar skriva tror jag, andra gör den under tiden man skriver. Hur jobbar du där?

Anna: Jag blandar nog. Det dyker upp småsaker under tiden som jag skriver, som jag inte visste skulle inkluderas i boken i början när jag skrev första sidan, eller var man nu börjar skriva i sin bok. Så såna saker som dyker upp efter hand, då gör jag ju research när jag skriver om dem. Ibland lämnar jag det blankt och kollar upp efter skrivpasset, för att man är inne i något flow. Ibland sparar jag researchgrejer till flera veckor senare. Så det varierar mycket. Men om det är något stort, så skulle jag läsa på innan jag började skriva.

Hanna: Håller med, så gör jag också. Om det är någon specifik grej som ”vad heter den där gatan som går där”, då lämnar jag det blankt och skriver upp att jag ska kolla det senare. Då är det kanske någon enstaka detalj som jag vet hur jag ska ta reda på. Men från början så börjar jag nog som sagt ganska brett och lånar och köper hem massor av böcker som är angränsande till ett ämne jag är intresserad av och som jag tror på något sätt ska ha en påverkan på mitt manus. Sen betar jag mig igenom det materialet. Vissa böcker läser jag pärm till pärm och andra kanske jag mer bläddrar i eller läser vissa utvalda delar. Man har ju inte tid att titta på precis allt.

Anna: Nej, då skulle det inte bli mycket skrivet.

Hanna: Nej, det finns ju så otroligt mycket, i alla fall om det mesta.

Anna: Om vi går in lite på olika källor då. Internet är ju så enormt hjälpsamt där, som alla vet.

Hanna: Ja, där finns i princip allt man behöver veta för att skriva en fiktiv bok, och kanske även de flesta faktaböcker faktiskt. Det beror ju på var man letar.

Anna: Verkligen. Det jag kan sakna är vissa yrkesspecifika kunskaper. Det kan vara termer som används av en viss yrkeskategori, eller specifika arbetssätt om det är en yrkesgrupp som kanske inte är så öppen om det, till exempel specialgrupper inom militär eller underrättelsetjänst. Och då blir det svårt.

Hanna: Ja, det underlättar ju att ha någon slags insyn i det. Det gäller ju särskilt som du säger runt yrkesgrupper och hur de uttrycker sig. Då tror jag det absolut bästa, om man inte har egen kunskap, att prata med en person som har det. Men det är inte alltid man har den möjligheten. Och det är samma med polisarbete tycker jag. Där finns det ju en del poddar och liknande som kan ge bättre insyn. Personligen har jag avgränsat mig lite från att skriva för mycket om polisarbete för att undvika faktafel just kring det. Det är så pass många som kan och reagerar på sådant.

Anna: Ja. Det tycker till och med jag kan vara lite klurigt ibland. Jag kan ha nämnt den i podden tidigare, men jag har en polisutbildning bakom mig, även om jag bara jobbade som polis en ganska kort tid efter den. Men dels var det ju nästan 20 år sedan, och tider och arbetssätt förändras och moderniseras, och dels sviker ju minnet lite förstås. Men tack vare den grunden kan jag läsa och förstå fakta som jag kanske skulle tycka var väldigt rörig och svår annars, om det står något på nätet om ingripande eller juridiska termer, eller olika brott och påföljder, eller vad det kan vara. Det är oftast så mycket lättare när man har något att börja med.

Hanna: Verkligen, det måste ju vara till väldigt stor hjälp, för just polisarbete förekommer ju i så många deckare och även i dina böcker ganska mycket. Nu valde ju jag att inte ha med det i mina böcker, och det är ju fler som väljer att kanske inkludera en journalist en åklagare, en privatdetektiv eller vad det kan vara som huvudperson istället.

Anna: För det är ju ett bra sätt att komma ifrån problemet, eller hur man ska säga. Eller angripa det från ett annat håll för då behöver man inte ha de här specialkunskaperna inom just polisarbetet. Samtidigt behöver man istället veta hur en journalist jobbar, eller en åklagare, vilket kan vara nog så svårt, men säg att man har den grunden att stå på istället, det är ju ett utmärkt sätt.

Hanna: Ja och så tror jag att många gör också. Det är nog en bra utgångspunkt, om det är något som känns allt för svårt eller för omfattande och som man inte riktigt har tillräckligt med tid eller intresse att undersöka så kan det vara en idé att byta infallsvinkel till något som är enklare. Jag har faktiskt en kompis som är åklagare så ibland brukar jag fråga henne om saker. Så det är smidigt

Anna: Jag har ju faktiskt, på några signeringar och marknader haft just poliser som har varit intresserade av mina böcker, men som har börjat med att påpeka att de har så svårt att läsa kriminalromaner för att det är så många faktafel i de flesta. Och också att de inte vill läsa såna på grund av det. Men då har jag ändå kunnat berätta det här om polisutbildningen och då har de faktiskt tyckt att det räcker och köpt boken i fler än ett fall. Och då har vi också i fler än ett fall hamnat i väldigt intressanta diskussioner om polisarbete och så. Så det har ändå lite roligt.

Hanna: Ja det förstår jag och jag förstår hur de känner också. Det kan ju vara väldigt irriterande förstås, om man själv kan väldigt mycket om ett ämne och så läser man bok på bok med faktafel, som kanske inte andra människor stör sig på, men de som verkligen har erfarenheten och kunskapen stör sig på det. Jag tror att det är ganska vanligt faktiskt.

Anna: Ja, det tror jag också. Det är klart att många deckare, det blir lite överdrivet. När det gäller polisarbete tycker jag annars det bästa är att se om man känner någon som är polis som man kan fråga, eller som åtminstone kan testläsa boken och hjälpa till att få bort de största misstagen, helst alla förstås.

Hanna: Ja, det är väldigt hjälpsamt att någon med god kunskap om ämnet läser igenom. De behöver ju inte alltid läsa hela boken. Just polisarbete kan ju vara så utspritt också i hela boken, att det krävs ett ganska grundligt arbete för att gå igenom allt. Om man vill be om det så är det nog ganska bra att prata med den personen i förväg.

Anna: För annars kan man få göra om stora delar. Sedan finns ju mycket polisarbete beskrivet i olika kriminalromaner. Man kan ju välja ut sådana som är skrivna av poliser, eller f.d. poliser, och gärna sådana som jobbat länge och inom många olika områden inom polisen, och se de böckerna som god research. För där finns ju mycket att hämta om olika turer med åklagare och kontakt med olika myndigheter. Det är ju ofta det som är det svåra, och lagstiftningen, vad som gäller vid ingripande och på vilka grunder man får göra ett sådant. Sedan kanske man vill beskriva en polis som tar lagen i egna händer och då kanske juridiken är mindre viktig, ända tills polisen i fråga går helt över gränsen.

Hanna: Ja. Nu pratar vi om polisarbete mycket, men man kan ju applicera motsvarande på andra yrkesgrupper också. Vi pratar om polis eftersom det är vanligt förekommande.  Man kan såklart, som du säger, väva in medvetna faktafel också. Eller beteendefel, eller hur man ska säga, men det kan vara bra att ändå poängterar att omgivning, chef eller kollegor reagerar på att den här personen agerar på ett felaktigt sätt. Eller få läsarna att förstå att polisen själv vet att det är fel. Och då kan man komma undan med en del faktafel eller vad man ska kalla det.

Anna: Och det finns också tidningar, t.ex. tidningen Kriminalteknik, som i och för sig lagt ned nu sedan förrförra året, som NFC ligger bakom. Men gamla tidningar går fortfarande att hitta och där finns väldigt mycket, den har jag varit och kikat i. Och poddar, till exempel en som heter ”Över min döda kropp” som beskriver polisarbete och kriminalteknik. Så det kan ju vara bra att lyssna på om man saknar information om just polisarbete.

Hanna: Det är jättebra tips! De kände inte jag till faktiskt. För att koppla tillbaka till det här med medvetna fel, eller att man kan ta lite genvägar för att komma runt allt för omfattande beskrivningar eller så. Som ett exempel, i Sprickan i fasaden, min första bok, så är det några som har lite skum investeringsverksamhet eller vad man ska säga. Och nu råkar jag kunna ganska mycket om finansbranschen från tidigare jobb och sådär, men här insåg jag när jag höll på att skriva att: ”Ja men så där kan de ju inte göra, det är ju inte tillåtet.” Men det passade egentligen ganska bra, så då lade jag bara in en replik från någon som kommenterade att ”Men de har ju knappast tillstånd att bedriva den här typen av verksamhet”. Och då kommer man ju runt massa invecklade förklaringar eller att någon reagerar och tycker att det är fel eller så.

Anna: Ja, just det. Jag vet ju att du har lagt väldigt mycket tid på just Nepaldelen av dina böcker, i och med att stora delar av serien utspelar sig där. Vill du berätta lite om det och hur du har gått tillväga? För det är ju ändå ett så stort område och en så viktig del av hela boken, att det blir rätt och trovärdigt, vilket jag verkligen tycker att det är, även om jag inte varit i Nepal. Och det är också ett område som man normalt sett inte kanske kan så mycket om, om man bor här i Sverige och inte har besökt landet.

Hanna: Ja, det är ju en av de delarna jag lade mycket tid på förstås. Till att börja med så hade jag ju ett stort intresse av det området och därför kanske jag redan hade läst en del om det sedan innan. Men jag såg till att läsa i princip alla böcker jag kom över kring landet, för att skapa mig en bild av hur det ser ut, hur människor är och hur kulturen är.

Anna: Både faktaböcker och skönlitterära böcker alltså?

Hanna: Ja precis, för jag tycker man får väldigt mycket från skönlitterära böcker också. Sen finns det resebloggar och liknande som också är till stor hjälp faktiskt.

Anna: Just det.

Hanna: Så jag har både läst, tittat mycket på bilder och filmer på Youtube och liknande. Försökt att liksom föreställa mig att jag är där och hur det doftar och så vidare. Jag har ju varit i Asien, även om jag inte varit i just Nepal så man kan ju börja med det man vet och därefter bygga på mer.

Anna: Tog du hjälp av andra också?

Hanna: Ja, det är ju till väldigt stor hjälp om man kan prata med någon eller fråga någon som har mer kunskap än vad man själv har. Jag har varit i kontakt med en annan författare som har varit mycket i Nepal så henne fick jag jättebra hjälp av också, en del intressanta detaljer som jag kunde väva in. Till exempel berättade hon att vissa hon träffade där var rädda för katter, de trodde att det var någon form av demoner eller något. Så då fick en av bikaraktärerna, Hari, vara rädd för katter.

Anna: Det är ju verkligen sånt som kan vara svårt att läsa sig till annars. Nu vet jag inte hur utbrett det är, och om det kanske gällde en viss by eller så, men oavsett – liknande grejer är kanske inte så omskrivna.

Hanna: Nej precis, och jag vet inte heller hur utspritt det är, men hon träffade ju uppenbarligen några som var rädda för katter, så då skulle ju den här personen kunna vara rädd för katter.

Anna: Ja absolut.

Hanna: Det är det som är så bra med skönlitteratur, det är inte som att jag säger att alla i Nepal är rädda för katter. Men just den här karaktären är rädd för katter. Så man har ju rätt stor frihet och man kan få chans att väva in intressanta detaljer, som kanske skapar en viss igenkänning. En annan källa som jag tycker är väldigt bra att använda sig av är gamla tidningsartiklar. På Kungliga Biblioteket finns ju tidningar från flera hundra år tillbaka. Så där var jag en del och letade bland gamla artiklar om Nepal, från början av 2000-talet när böckerna utspelar sig.

Anna: Ja, häftigt. Hur gick du tillväga när du sökte där?

Hanna: Först så sökte jag hemma, på deras hemsida. Då sökte jag bara efter ordet Nepal och kanske Katmandu och fick upp träffar på artiklar. Men hemifrån kan man inte läsa hela artiklarna, bara rubriken och något mer. Så jag skrev upp datum för de artiklarna och vilken tidning de fanns i, och tog med mig dit.

Anna: Aha, så du var tvungen att sitta på plats?

Hanna: Ja precis. Jag blev stoppad av vakten på väg in för jag hade med mig min väska, det får man inte ha.

Anna: Haha, okej det är ju bra att veta.

Hanna: Ja, alltså första gången jag var där, sen visste jag ju det. Det finns skåp som man kan låsa in den i utanför, men det är ju alltså bra att känna till. Men sen satt jag där ett tag och gick igenom alla artiklarna och noterade sådant som var relevant.

Anna: Var det något du hade nytta av?

Hanna: Ja, både för att skapa en känsla för tiden och för att få idéer. Det framgick ju där att det var väldigt kraftiga monsunregn och jordskred under just de månaderna när Sprickan i fasaden utspelar sig, så det fick jag med i boken, tycker jag på ett bra sätt. Och sen tror jag det stod något om en buss som störtat utför en väg också och det gav mig idén till det, det är också med i en scen. Jag beskrev inte en faktisk händelse, men det gav mig en idé till något som kunde hända.

Anna: Just det. Ja, det märks som sagt att du har gjort mycket bakgrundsforskning där.

Hanna: Kul att du tycker det. Jag har fått positiva kommentarer från en person som bor i Nepal, så det var väldigt kul. Men sen finns det säkert detaljer som jag har fått fel, det gör det ju i många böcker. Det viktiga är väl att man gör det så bra man kan göra det helt enkelt. Och sen var det lite andra detaljer, det var en vapensmugglingshistoria i min bok. Det stod lite om något land i Europa som hade sålt vapen dit och jag byggde liksom på hela idén med vapensmugglingen över gränsen och så vidare.

Anna: Mm.

Hanna: Så är det ofta tycker jag, att jag har en lös idé och så råkar jag hitta något verkligt som anknyter lite till den idén och så bygger man vidare på den. Det är väldigt intressant att hitta sådana kopplingar.

Anna: Just det, då har vi nämnt KB. Det finns ju många andra bra källor också. Riksarkivet och lokala Stadsarkiv kan ju vara väldigt givande, speciellt om man skriver historiska romaner tänker jag mig.

Hanna: Ja absolut. Nordiska museet har också en del historiskt material som ska vara bra, och Universitetsbiblioteken kan ha material om specifika ämnen.

Anna: Det är bra tips.

Hanna: En annan bra källa som jag har haft väldigt mycket hjälp av är Google maps. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat med Google maps och studerat olika områden. Främst i Nepal då, men även hemma i Stockholm. Man får ganska detaljerade kartbilder och en känsla för hur det ser ut på olika platser. Sen kan man skriva in att man vill åka bil eller gå mellan två olika platser och få en uppskattad tid. Det är verkligen till stor hjälp.

Anna: Det förstår jag. Google maps har jag också använt mig av en del. Och det är trots att jag egentligen har bra koll på hur det ser ut på en viss plats, speciellt Sala och Västerås som jag skrivit om i trilogin. Men ännu mer hjälp om man inte varit där absolut.

Hanna: Ja, jag håller med, även platser man känner bra har man hjälp av att titta på. Också det här med hur lång tid det tar mellan olika platser. För om det till exempel tar 5 timmar mellan två platser så vill man ju inte att det bara tar 1 timme i boken. Det blir inte realistiskt.

Anna: Nej. Det kan ju bli så att man inte hittar något om sitt ämne, hur mycket man än försöker. Vad gör man då?

Hanna: Ja, beroende på vad det gäller, så kanske man behöver styra om sin historia på något vis. Om det bara är en liten del av historien, två rader text eller så – kan man byta ut ett föremål mot ett annat.

Anna: Och alternativet är ju att hitta på. När det gäller fiktion gör man ju det hela tiden ändå. Men säg att det är en liten by någonstans som man vill förlägga händelser kring och det absolut inte finns någon fakta på nätet och att byn ligger i en annan världsdel. Som författare, förutom storsäljarna, har man ju normalt inte råd att lägga 20 000 eller 50 000 på en researchresa. Men då kanske man hittar fakta om en närliggande by och att den duger fint att beskriva. Det kanske inte är någon som reagerar på om det inte ser ut exakt som i verkligheten när det gäller hur gatorna går och hur husen är placerade, eller vad det kan vara, så länge andra saker är rätt. Nu kanske hus och gator ofta går att se på kartor och så vidare, men ni fattar.

Hanna: Och det kanske är en by utomlands där man främst vill beskriva kulturen, matdofterna och så vidare och det inte är så himla relevant exakt hur det ser ut just där, utan mer känslan av den. Då kanske det är fullt tillräckligt att göra research om landet, regionen eller en närliggande stad och beskriva mer därifrån, om den är lättare att hitta information kring.

Anna: Ja, och det är ju mycket som inte blir exakt som i verkligheten. Och ibland gör man det medvetet. Jag slängde till exempel in ett café i Sala som inte finns i verkligheten, så det var ju ett högst medvetet drag. Jag ville inte ha några verkliga företag i boken. Och inte verkliga personer eller namn heller. Så gator och liknande stämmer, men företag har jag hittat på.

Hanna: Ja, så gjorde jag också. Jag vill inte ha riktiga företag eller människor i mina böcker. Och det är ju en annan aspekt av det hela, man kanske inte vill ha det som i verkligheten av olika orsaker. Jag har också hittat på detaljer i mina böcker, både vad gäller delarna i Nepal och även när det gäller vissa detaljer här hemma, till exempel på Lidingö. Jag vill till exempel inte ta ett specifikt hus som faktiskt finns och låta mina karaktärer bo där. Då hittar jag på ett hus som skulle kunna passa in på den platsen.

Anna: Precis. Och det är kanske någon som reagerar på, men samtidigt tror jag man är van vid att företag och personer inte finns på riktigt, utan att det ju faktiskt är påhittat. Och vissa bygger ju upp hela byar och städer också ur fantasin, inte minst inom fantasy-genren, men även feelgood och deckare och liknande. Man kanske inte vill ha en verklig stad och då kan man ju hitta på fritt. Då kan man också förlägga gator, hus och så som man vill, så det ger ju en frihet på ett annat sätt. Det är helt hur man föredrar.

Hanna: Och sen får man ju vara medveten om att hur mycket man än jobbar med research så kan det alltid hända att man får någon detalj fel och att någon reagerar på det. Antingen att det är något man medvetet förvrängt eller att det är något som av misstag blivit fel. Till exempel, för ett tag sen så läste jag en bok och så stod det att ”hon gick in på Ica i Lidingö centrum” och då reagerade jag på att det inte finns något Ica där, det är Coop som ligger där. Men det spelar ju liksom ingen roll. Och jag vet inte om den författaren gjorde det medvetet eller omedvetet, men det spelar ju faktiskt ingen roll.

Anna: Nej.

Hanna: Sen kan man ju göra olika i olika böcker också, apropå hur mycket research man ska göra och om man hittar på saker. Kanske inte om det är en serie, men om det är en fristående bok så kan man ju variera hur man jobbar med verkliga platser eller hittar på.

Anna: Absolut. Det finns ju åtminstone någon liten fallgrop med det här med research. Om vi börjar med att det kan vara en tidstjuv.

Hanna: Ja, det vet man ju med sig själv att man skulle kunna sitta hur länge som helst med vissa ämnen. Och visst behöver man kunna väldigt mycket mer än läsaren för att kunna beskriva ett ämne bra, men det får kanske inte gå ut alltför mycket över bokskrivandet, för då blir det ju ingen bok. Någonstans måste man nöja sig med den fakta man har.

Anna: Det där är så svårt, och om det är ett nytt ämne – hur vet man när det är dags att nöja sig? Vad skulle du säga till den som skriver sin första bok?

Hanna: Det är ju lite skillnad om man skriver ett skönlitterärt manus jämfört med om man skriver en fackbok. Men om man skriver något som ska bli en roman så är det faktiskt man själv som bestämmer hur djupt man vill gå. Om det känns okej att det tar 10 år att skriva boken, då kan man ju ägna nästan hur mycket tid som helst till research. Men om man vill att manuset faktiskt ska bli klart i närtid så måste man begränsa sig. Det är dessutom så att om det är den första boken man skriver så är det troligtvis inte överdrivet mycket research som kommer göra boken bättre. Det finns förmodligen många andra delar som har med dramaturgi och berättarteknik och gestaltning som man bör lägga ännu mer tid på. För de flesta, skulle jag säga, även om det förstås finns undantag.

Anna: Håller med. Man ska nog inte tänka att ”Jag kan inte börja skriva förrän jag vet allt om det här ämnet.” Jag tror det är bättre att man utvecklar sitt skrivande medan man gör research i så fall.

Hanna: Håller med. Då blir det ett sätt att prokrastinera annars. Det är enklare att sitta och läsa och samla information än att faktiskt sätta sig och skriva. Tycker jag i alla fall. Även om jag tycker jättemycket om att skriva när jag väl gör det så är det lättare att läsa. Men jag försöker tänka att researchen ska tjäna berättelsen, inte tvärtom.

Anna: Ja, det är rimligt

Hanna: Men det gäller ju också att lära sig filtrera informationen. Vad är faktiskt relevant att ta med i boken.

Anna: Verkligen. Hur brukar du göra där?

Hanna: Jag brukar skriva noteringar på ett block och sätta postit-lappar i böcker som jag läser. Sedan för jag in vissa detaljer och delar på utvalda ställen i manuset. Det beror på hur långt jag har kommit. Om det redan finns skrivna kapitel så för jag in små detaljer direkt i manuset. Om det är på ett tidigare stadium så för jag in det i Scrivener-projektet i en egen mapp.

Anna: Just det, för du arbetar vidare med research under hela manusskrivandet.

Hanna: Ja, jag börjar redan innan jag har en outline klar och fortsätter tills manuset är helt klart. Till exempel nu så utspelar sig ett av mina pågående manus på en herrgård och då läser jag en del om gamla herrgårdar och historia. Det ger mig nya idéer och så pytsar jag ut små detaljer om hur det ser ut eller liknande.

Anna: Det är ju bra.

Hanna: Så jag letar inte egentligen efter något specifikt när jag läser om gamla herrgårdar, utan mer bara för att få en känsla själv och kunskap om hur det såg ut och hur man hade lagt upp arbetet och sådana saker. Så kan man alltid använda det på något sätt.

Men om vi pratar om fallgropar då. Det finns ju en annan fallgrop och det är att all fakta på nätet som bekant inte stämmer.

Anna: Precis, och det är ju de flesta medvetna om. Men även om man är det – hur vet man vad som är sant och inte, om man har noll kunskap från början i ett ämne? Det går förstås att titta närmare på källan, vem står bakom och så vidare, men det är fortfarande inte hundra procent säker att man har korrekt fakta även om det är en pålitlig sajt. Och den kan ju vara väldigt vinklad. Så man måste ta det i beaktande, även om många redan är källkritiska, så vill vi ändå betona det. Det är ju svårare att avgöra också för en själv, om man helt saknar förkunskaper.

Hanna: Ja, och det du säger med vinklad fakta, eller personliga åsikter, det är kanske inget man medvetet vill få in i sin bok som en sanning. Men om det är ett smalt ämne och det inte finns några pålitliga eller hyfsat pålitliga källor, kan det vara svårt att beskriva.

Anna: Verkligen.

Hanna: Jag tänker att en sådan gång, om man vill få in en detalj men man vet inte helt säkert att det stämmer, då kan man gardera sig lite. Det kan ju vara en person i boken som tycker något, man behöver ju inte ha det som att det är en absolut sanning, om man inte är säker på att det är det.

Anna: Ja.

Hanna: En karaktär i en bok kan ju ha en åsikt, sen behöver ju inte den stämma med verkligheten.

Anna: Nej det är nog lättare att väva in det på det viset i så fall.

Hanna: Är det dags att avrunda med våra tips nu?

Anna: Det låter som en bra idé.