Anna: Dags för dagens ämne nu, skrivhinder.

Hanna: Ja, det finns ju så många när man tänker på det. Allt ifrån tidsbrist och fantasibrist till att många kanske tänker att ”Ingen kommer vilja läsa mina böcker” eller att ”Jag kan inte tillräckligt mycket för att skriva en bok”.

Anna: Ja. Eller att man tycker att man är dålig på själva skrivandet eller språket eller saknar kunskap om ämnet man vill skriva om. Jag har fått frågan om inte jag borde skriva om fotografering, och visst skulle jag kunna det. Men jag kan fortfarande inte så mycket att jag vill skriva en bok om det, och jag känner att andra kan så mycket mer när det gäller det tekniska i själva kameran, plus att det nog är svårt att slå igenom med en fotobok. Det är svårt att slå igenom med vilken bok som helst, men det finns ju väldigt mycket fotoböcker. Så där är ju också exempel på skrivhinder – svårt att nå ut. Eller så kanske man avskyr att stå och sälja sin bok på marknader och liknande, och då kan det också vara svårt att sälja större upplagor, speciellt som indieförfattare.

Hanna: Jag tror det är många som tänker i liknande banor som du där med fotoboken till exempel och då kan ju det bli ett skrivhinder innan man ens har börjat att skriva. Att man redan är framme i försäljningsprocessen. Till viss del kan väl det i för sig vara relevant, särskilt när det gäller fackböcker tror jag. Där kan man ändå fundera lite innan man lägger ett år på att skriva en bok – vad fyller den här boken för syfte? Jag tror det är ännu viktigare faktiskt när det gäller fackböcker.

Anna: Håller med.

Hanna: Sen kan det vara så att man tycker kanske att det är svårt att få ihop en hel bok, eller motsatsen, att man har svårt att avgränsa sig och sitter på ett utkast till manus på 1000 sidor som man har jobbat på i flera år. Eller funderar på hur man kan vara anonym för att man har skrivit om ett känsligt ämne, så det finns många olika typer av hinder.

Anna: Ja, och angående försäljning som vi nämdne nyss, kan man ju också ha en oro över att AI ändå kommer att ta ens jobb om några år, även om det inte alls behöver bli så ens om tio år. Vi vet ju inte.

Hanna: Nej. Så visst finns det en hel del både delvis reella hinder och delvis inbillade hinder kan man väl säga. För många kan det nog vara att man tvivlar på sin egen förmåga eller sina egna idéer.

Anna: Det tror jag med. Ska vi bryta upp det lite. Kanske börja med upplevd kunskapsbrist inom språk, skrivande eller ämnet?

Hanna: Det gör vi. När det gäller just skrivarhantverket kan man förstås inte allt från början, kanske inte ens efter en eller tio böcker, även om man ju blir bättre och bättre för varje bok. Men där finns ju kurser på både folkhögskolor och privata aktörer. Även många författare har ju skrivarkurser. Det är ju en sak att kunna skriva bra rent språkligt och grammatiskt och sen en annan sak att kunna skriva engagerande och gestaltande så att läsaren dras in i en roman. Det är lite olika saker. De här kurserna som jag nämnde, det är ju inte nödvändigt att gå en heltidskurs om man har begränsningar kring det. Det finns ju även distanskurser som man kan ta i sin egen takt. Så det tycker jag ändå är en rekommendation om just det är ett sånt hinder.

Anna: För det kanske är så att man har världens bästa idé och en stor skara som skulle köpa ens böcker, men att skrivarhantverket brister lite. Då är det ju bättre att lära sig det först, istället för att språket blir rent dåligt. Det kanske ändå finns läsare för boken, men det är tråkigt när man kanske har chansen att förbättra språket mycket.

Hanna: Håller med, och där kan man ju få väldigt mycket hjälp från en lektör också, eller en redaktör, beroende på var i processen man är. En bra lektör, även om de inte primärt har fokus på språket, så hjälper de till väldigt mycket med det också om det brister. Jag tror man måste ha en okej miniminivå på språk för att nå ut till läsare i en bredare skala. Själv orkar jag inte läsa en bok som har bristande språk vad gäller grammatik och stavning. Sen behöver det inte vara det allra vackraste språket om boken är spännande, även om det är trevligt med ett fint språk, men det måste i alla fall vara tillräckligt bra för att inte störa läsningen.

Anna: Det tycker jag också. Och när det gäller kunskapsbrist går det ju att göra en hel del research och läsa in sig på ämnet. Du har ju gjort det både när det gäller Nepal med kultur, språk, miljö och namn, till att faktiskt börja träna karate för att kunna beskriva det på ett riktigt sätt, eller hur?

Hanna: Ja, jag tycker ju det är väldigt roligt med research, även om det förstås tar mycket tid. Man får försöka hitta en bra balans där. Det kan också vara en idé att avgränsa sig bort från sådant som man absolut inte kan något om och som skulle kräva för mycket research för att få bra. Särskilt om det är sådant som man tror att många läsare kan en del om. Polisarbete, till exempel. Det beror helt enkelt på hur mycket tid man kan lägga på det.

Anna: Och där kanske det är svårare att göra research om vissa grejer. Det är svårt att få praktisk erfarenhet av polisarbete för att man inte bara kan praktisera som polis en dag. Medan andra ämnen är lättare att läsa in sig på. Då kommer vi in lite på det här med tidsbristen. Den är svårt. Tiden är trots allt begränsad och man behöver avsätta tid om man ska ha en chans att få ihop en bok. Man kanske har en massa andra åtaganden, familj, barn, krävande jobb, andra fritidssysselsättningar, vad som helst. Men då behöver man ändå hitta den där tiden om man vill få klart en bok. Det kanske är en halvtimme på morgonen innan jobbet, en kvart under pendlingen, en stund på lunchen eller vad som helst. Själv skriver jag bäst på kvällarna när det är tyst och lugnt omkring mig, men själva idéerna funderar jag ofta ut när jag till exempel går eller cyklar någonstans. Och du gillar ju att skriva på morgonen?

Hanna: Ja, jag brukar gå upp innan alla andra och skriva. Då är jag som klarast i huvudet och har absolut lättast att skriva då. Det gäller väl att hitta den där tiden när det funkar som bäst och när det funkar i ens eget liv. För mig är det så att ju längre dagen går desto mer annat är det som surrar i mitt huvud. Jag har lärt mig att om jag inte skriver på morgonen så är det stor risk att det inte blir av alls. Om man har svårt att hitta tid så tror jag det är bra att schemalägga i förväg när man ska skriva och sen ser man till att dyka upp den tiden.

Anna: Det tror jag också är jättebra. Speciellt om man har lite problem med självdisciplinen. Det handlar ju om att hitta något som passar för en själv. I avsnitt 29 som vi spelade in förra våren pratade vi ju om att skapa skrivrutiner, så där finns en del tips.

Hanna: Just det, där pratade vi en hel del om att skapa rutiner så det är ett bra tips. Vi kan gå över lite på det här med fantasibrist, eller skrivkramp, och liknande svårigheter.

Anna: Ja, det är ju lätt att ibland köra fast. Kanske till och med ha svårt att börja skriva. Man behöver ju en idé på något vis.

Hanna: Ja. Och det finns ju sätt att lösa det här också, eller i vart fall underlätta för sig själv. Det finns ju väldigt många skrivövningar som man kan använda sig av för att komma igång med själva flowet. Det kanske inte hjälper just i den boken man skriver på, eller vill skriva på, men för själva skrivandet kan det vara hjälpsamt. Man kan till exempel beskriva ett föremål som finns framför en på bordet, eller skriva första kapitlet i en viss genre, utan krav på att det ska bli något annat än en A4-sida. Man kan skriva ett kortare stycke om någon man mött på stan och fantiserat ihop någon händelse kring eller vad som helst.

Anna: Ja, och kanske helt enkelt få lite miljöombyte. Att skriva på ett café kanske ger jättemånga uppslag till olika karaktärer, när det gäller klädstil, sätt att prata eller liknande.

Hanna: Ja, jag gör nog hellre sånt faktiskt än skrivövningar som jag nyss nämnde. Jag gör aldrig skrivövningar. I så fall att jag övar på något särskilt i ett manus jag arbetar med. Men jag tycker ärligt talat att det är ganska tråkigt att lägga tid på att skriva på en övning som inte blir något. Men jag vet att det är många som tycker det är hjälpsamt, så det var därför jag ändå tog upp det som exempel. Brukar du göra skrivövningar?

Anna: Nej, väldigt sällan numera. Förr skulle jag säga att jag gjorde det och tyckte det var kul ändå. Men det är roligare när det faktiskt blir något av det, som du säger. Kanske är det mer en sån sak som man gör när man börjat skriva, inte efter några böcker. Sedan tror jag i och för sig att det kan ge något, även om man skrivit flera manus som blivit böcker, men man ska hinna också. Jag tror att det är främsta skälet till att inte jag gör dem längre. Det tar för mycket tid av själva skrivandet. Plus att de är ju främst bra för att komma igång, och det är inte den delen jag personligen har som skrivhinder, utan det är mer tiden och då förstör de ju snarare.

Hanna: Det är nog lite så för mig också faktiskt att jag har inte svårt att komma igång med skrivandet när jag väl sitter där. Det blir mer kontraproduktivt (med skrivövningar) eftersom man snarare har problem med tiden. Det beror precis som du säger på vilken typ av skrivhinder man brottas med. För mig kan det också hjälpa, om jag känner att jag inte har idéer, att titta på en film eller läsa något annat. Då börjar min hjärna arbeta i story mode eller vad jag ska säga.

Anna: Håller helt med, det är ett bra tips.

Hanna: Mm. Och om man nu har skrivkramp – ja, man behöver ju inte pressa fram något för det, utan låt det gå en vecka eller två, och testa på nytt sedan. Man måste ju ha en glädje med skrivandet också, det får inte bara bli kravfyllt.

Anna: Det är väldigt viktigt tror jag, det blir nog så mycket bättre resultat då också.

Hanna: Absolut. Jag måste erkänna att jag känner inte att jag har haft skrivkramp på det sättet att jag inte har några idéer. Men, det kan vara saker som gör att man tappar takten i skrivandet eller tappat flödet.

Anna: Nej, jag har inte heller haft skrivkamp även om jag kan förstå att man kan få det. Har du något exempel på det här med att tappa takten i skrivandet?

Hanna: Ja men faktiskt, bara härom dagen så kände jag mig lite omotiverad att skriva vidare på mitt manus. Jag läser den här serien som jag pratade om i förra avsnittet, som börjar med Fourth Wing och är skriven av Rebecca Yarros. Och jag var så där uppslukad av den som man kan bli av en bra bok. Jag kunde inte lägga den ifrån mig. Och sedan kändes mitt eget manus, som är en helt annan genre, plötsligt så tunt och meningslöst.

Anna: Aha.

Hanna:  Det kändes som att det var så långt ifrån lika bra. Och delvis är det ju en annan genre så det går inte att jämföra men delvis så var det ju sant. Mitt manus var inte ens klart och det var inte lika bra. Den där boken har ju vunnit Goodreads awards och lästs av miljoner. Det är inte troligt såklart att det händer med manuset jag arbetar med just nu. Men det betyder inte att det är meningslöst eller inte är värt att bli klart.

Anna: Nej. Vad gjorde du för att komma över det hindret då?

Hanna: Det gick väl någon dag eller ett par dagar, när jag bara struntade i manuset och läste vidare istället. Haha. Men sen tog jag mig samman och funderade över hur mitt manus skulle kunna bli bättre eftersom det kändes så tunt liksom. Jag ville skapa mer engagemang och fängsla läsaren. Och då kom jag faktiskt på flera saker som just då kändes helt revolutionerande för det manuset. Så jag lyckades ändå vända den här känslan av att det inte var någon idé till att göra manuset så mycket bättre än det var från början. Så det blev ändå bra.

Anna: Det här med att ”ingen kommer vilja läsa min bok” då?

Hanna: Ja, sådana självtvivel är svåra att övervinna ibland, och svårare för vissa än för andra. Jag tror att man under själva skrivfasen, när man arbetar med det första utkastet, inte ska tänka allt för mycket på vad andra ska tycka eftersom det kan skapa lite blockeringar. Sedan i redigeringen så bör man förstås ha läsare i åtanke och se till så att det blir så bra som möjligt förstås. Men om det är ens första bok så måste man kanske sätta rimliga förväntningar. Man kanske inte ska tro att den kommer sälja i hundratusen exemplar första året, även om det förstås vore trevligt.

Anna: Ja, och förmodligen inte tiotusen exemplar heller. Jag tänker att man kanske får sänka ambitionsnivån lite, eller fundera över sina mål. Hur många vill man ska läsa den då? Räcker det om en person gör det? Kan man trycka upp till närmsta familjen och sedan trycka fler om det finns efterfrågan? Man kan säkert sälja tiotusen böcker, men inte på ett år och inte om man inte ligger i. Man kan ju tänka sig att man använder sig av print on demand, så slipper man stå där med något boklager som inte får plats i förrådet, om nu ingen vill läsa, eller väldigt få. Och sedan också fundera på varför man skriva, om det är för sig själv eller för andra. Om det är till 100 procent för sin egen skull – spelar det någon roll om någon annan läser? Om det delvis är för andras skull, ja, då får man nog sopa bort jante för en stund.

Hanna: Jag tror ju att många som skriver ändå VILL att andra ska läsa, även om det samtidigt kan vara skrämmande att andra ska läsa det man har skrivit. Jag har alltid haft ambitionsnivån att nå ut så brett som möjligt med mina böcker, men samtidigt så tycker jag att jag har hållit förväntningarna på den första bokserien på en rimlig nivå. Det gör att jag kan känna mig nöjd och samtidigt ha ambitionen att många, många fler ska upptäcka mina böcker i framtiden. Hur tänker du kring det?

Anna: Jag tror också att de flesta vill bli lästa, och förmodligen av fler än som kommer läsa dem. Därmed inte sagt att förväntningarna är för höga, för jag tror att det är klokt att tänka som du gör där, att det är ju roligare ju fler som läser dem och jag förstår att de som t.ex. får sina böcker översatta och de släpps i andra länder, det är ju jättekul, men såna grejer står ofta inte i proportion till var man kanske borde lägga förväntningarna. För sånt är trots allt en ganska liten del av alla böcker som släpps. Så att ha rimliga förväntningar är bra, så blir man inte besviken.

Hanna: Det var bra sammanfattat. Rimliga förväntningar, men sen kan man ha stora ambitioner.

Anna: Ja. För det ÄR tyvärr svårt att sälja böcker, och det är svårt att sälja slut på sitt lager om man trycker upp väldigt många. Marknaden är fylld av många andra böcker och det är inte självklart att man säljer tusen, femhundra eller ens hundra böcker, absolut inte. Men det är kanske okej om man säljer tio? Eller fem? Man måste fundera på hur många som är tillräckligt för en själv för just den boken man skriver på eller skrivit. Det beror jättemycket på genre. Är det en självbiografi eller en bok som skolor kan köpa in och tryckas i tusentals exemplar?

Hanna: Ja, det där är helt sant. För någon kommer troligen att vilja läsa boken, men det går aldrig i förväg att veta hur många. Och då måste man göra kloka val utifrån det, till exempel när det handlar om tryckmetod som du var inne på. Vi har ju sagt det tidigare, men det tål att sägas igen. Om man ger ut en bok som indieförfattare, på eget förlag eller för den delen ett hybridförlag eller ett mindre traditionellt förlag – då kommer inte många köpa den om man inte arbetar aktivt med att marknadsföra den. Så är det bara.

Anna: Ja. Kanske finns det något enstaka undantag, men de är i så fall väldigt få.

Hanna: Det här kan ju också höra ihop lite med tanken att stå på marknader och vara ute på boksigneringar. Det är svårt att stå på en marknad och tänka att ”ingen vill ha min bok”. Då säljer den kanske heller inte så bra. Man kan behöva gå in i en roll på marknader och signeringar och lyfta fram varför man vill läsa just din bok. Varför är den så speciell? Man får hitta sina argument, helst innan man åker på en marknad eller boksignering. Och om man inte vill åka på såna saker alls, då gör man inte det, men då får man fundera på vilket annat sätt man ska nå ut med sin bok.

Anna: Nej, det är ju verkligen inget krav. Förmodligen säljer man sämre då, men det kanske inte gör något i vissa fall, för att man ändå inte har de ambitionerna spelar det kanske ingen roll.

Hanna: Det är sant. Nu kom vi in lite på att sälja böcker snarare än att skriva och det är väl inte direkt ett skrivhinder, men jag tror ändå att sådana här tankar kan spela in i själva skrivprocessen också. Att man liksom ligger flera steg före i hjärnan och redan är inne på hur boken ska säljas medan man håller på och skriver.

Anna: Precis. Det är ju bra att vara medveten om att det steget kommer efter skrivfasen. Det kan ju vara både bra och dåligt tänker jag att vara förberedd.

Hanna: Det var precis det jag tänkte också. Det är klart att det är bra att ha en plan för hur man ska nå ut med boken när den väl är klar. Men om man arbetar med sin första bok så är det nog allra viktigast att faktiskt skriva klart boken. Att inte låta sig stoppas av att man sitter och funderar på detaljer kring försäljningen innan man ens har ett manus.

Anna: Håller med. Precis som vi nämnde innan om att hitta skrivtid, och även rutiner – allt är ju så individuellt vad som passar just dig. Gör vad du tycker om att göra, speciellt som indieförfattare som på många sätt är så mycket friare. Och sänk ambitionerna om man ogillar att sälja.

Hanna: Allt måste ju inte hända på en gång heller, man kan bygga upp en läsarkrets och nå ut med sina böcker successivt.

Anna: Och det här med att få ihop en hel bok då?

Hanna: Jag tror att man kan ha mycket hjälp av ett par avsnitt som vi har sänt här tidigare, till exempel avsnitt 40 om dramaturgi och vändpunkter. Det finns väldigt många modeller som kan hjälpa till att dela upp handlingen i flera avsnitt där det händer olika saker i varje, och man kan också få hjälp av att skriva ett noggrant synopsis innan man börjar skriva. För man kanske inte har hunnit tänka igenom idén tillräckligt noga innan man började skriva, ifall man fastnar någonstans på mitten.

Anna: Helt klart, det finns jättemycket hjälp att få där. Vi hade ju också ett avsnitt om att skriva noveller, nummer 37 tror jag att det var, i höstas. För den idén man har kanske inte ska bli en hel bok. Det kanske bara blir en novell och det är lika rätt det. Så kanske en annan idé nästa gång räcker till en roman. Det behöver ju liksom inte bli en hel lång roman varje gång.

Hanna: Det håller jag verkligen med om, jag älskar noveller. Det är ganska skönt att skriva ett kortare manus som omväxling. Har man svårt att få ihop handlingen och man känner att man inte har tillräckligt mycket, då kanske det inte är en hel roman. Jag har varit med om flera gånger att jag är långt inne i ett manus, kanske i mitten, och så känner jag att det är något som inte håller. Eller något som har blivit rörigt och måste ordnas till och då tappar man takten i skrivandet.

Anna: Vad brukar du göra då då?

Hanna: Jag brukar försöka ta ett steg tillbaka och se över dramaturgin. Ibland ritar jag upp hela storyn på ett stort A3-papper och ibland arbetar jag med den i excel. Oftast både och faktiskt. Det brukar hjälpa för att komma vidare om jag har kört fast.

Anna: Ja, det tycker jag också är hjälpsamt.

Hanna: Ska vi gå vidare till motsatsen, att man har svårt att avgränsa sig?

Anna: Ja. Och så är det ju ofta. Men redigeringsrundorna och testläsningen tycker jag är viktig där, och vi har ju pratat om bådadera här i podden. För både testläsare, coacher och lektörer eller redaktörer kan hjälpa till med vad som kan behöva strykas. Det är inte helt enkelt att avgöra själv, för man har ju ofta arbetat länge med en text.

Hanna: Jag tror faktiskt att det är lika vanligt att man har för mycket text med i ett manus som att man inte får ihop tillräckligt. I alla fall om man inte har skrivit en bok tidigare.

Anna: Begreppet ”kill your darlings”, syftar ju till just det här, och det är kanske inte helt självklart när man börjat skriva vad det innebär. Men det är viktigt att kunna ta bort avsnitt ur texten, även om man själv tycker att de är fantastiska. Alla andra kanske inte tycker det, eller i alla fall att de inte bidrar till något.

Hanna: Det kan ju vara så att avsnittet som måste tas bort faktiskt är jättebra, men att det inte passar in eller tillför något till storyn. Det har hänt mig, men då brukar jag spara det till ett annat tillfälle. Det kan ju hända att det passar in någon annanstans, i framtiden om man skriver om det lite.

Anna: Så har jag också gjort, då slipper man tänka att ”det här försvinner för alltid”, även om det kanske ändå gör det i slutändan. Men det är lättare att stryka det just där och då.

Hanna: Sedan har vi ju möjligheten att göra om sin text, om den är väldigt lång, till en bokserie som förra veckans avsnitt handlade om. Det är inte alls en dålig idé om man sitter där med kanske över 500 sidor text. Det beror ju också mycket på genre förstås.

Anna: Ja, för fantasy är ju oftast längre än en feelgood-bok, och då är det kanske inga problem om man har en lite längre text. Men man behöver i alla fall ta ett välgrundat beslut kring det här för det påverkar tryckkostnad och sådant.

Hanna: Ja, det ska man ju vara medveten om att det är betydligt dyrare att trycka en lång bok än en kort bok. Och det är inte säkert att läsare vill betala jättemycket mer för en lång bok. Vi nämnde ju i början också det här med att ge ut en bok om det är ett känsligt ämne. Det kanske är att man skrivit en självbiografi om något man inte vill skylta med eller hur det nu ligger till.

Anna: Den är svår. Men man kan ju alltid skriva under pseudonym. Sedan går det ju oftast att få fram ändå vem som ligger bakom, i alla fall om man är indieutgivare. Och det är svårt att stå och sälja en bok anonymt på till exempel en mässa, om folk vet vem man är, till exempel i sin hemby. Så den är klurigare som indieförfattare skulle jag tro.

Hanna: Håller med om det. Och jag tror marknadsföringen är jättesvår. Marknadsföring kan ju vara svårt även om man inte skriver under pseudonym. Så jag tror man ska ha det i åtanke om man funderar på det, att det kommer bli ännu svårare. Och nu finns ju det här nya GPSR direktivet också som vi nämnde i förra avsnittet. Då kommer man inte undan att ange utgivare och då blir det ju ännu klurigare om man vill vara anonym som indieförfattare. Men pseudonym om man har möjlighet och förstås om man känner att man ogärna har sitt eget för- och efternamn på bokens framsida.

Anna: Ja just det.

Hanna: Jag har inte velat skriva under pseudonym eller så, men jag var däremot nervös inför min första bok och delvis även fortfarande när jag tänker på att människor jag känner kommer att läsa. Det är någon form av rädsla att folk ska döma än för det man skriver på något sätt tror jag.

Anna: Ja så tänker jag också. Sen har jag inte heller haft något behov av att skriva under pseudonym.

Hanna: Jag känner inte det lika mycket nu som inför min första bok, men det kan ändå dyka upp fortfarande. Och det kan göra att man censurerar sig själv medan man skriver. Jag försöker jobba med att inte censurera det jag skriver i första utkastet. Sen får man fundera i redigeringen vad som passar att vara kvar. Men om man funderar FÖR mycket på vad folk ska tycka och tänka medan man skriver sitt första utkast så tror jag att det kan påverka texten negativt. Den kan bli blek och tråkig.

Anna: Ja så kan det definitivt vara. Nu pratade vi ju om det här med framtiden för indieförfattare innan jul, och vi har ju nämnt AI tidigare. Men är det idé att skriva en bok om AI ändå kommer göra det åt oss? Ja, hur tänker du kring det, Hanna?

Hanna: Jag oroar mig inte ett dugg för det faktiskt. Kommer AI kunna skriva bra böcker – ja definitivt. Kommer det ändå att finnas författare om 50 år – jag tror det. Dels så gör man det ju för att det är roligt. Det finns många andra saker jag kan oroa mig för innan det där. Människor tycker om att läsa böcker som andra människor har skrivit. Det märker jag till exempel när jag är ute och träffar läsare på boksigneringar. Många köper boken för att jag som står där har skrivit den. Så jag tror däremot att det kommer bli ännu viktigare att ha en viss direktkontakt med sina läsare och visa att man är en riktig människa, för att nå ut i bruset. Oavsett AI eller inte.

Anna: Jag tror däremot att många människor om säg, 10-20 år, inte kommer bry sig om vem, eller vad som skrivit boken. Just nu bryr sig nästan alla, för att det är så nytt. Det var ju samma sak med AI-inläsare, det var ju samma sak när det kom nyligen. Men kanske att generationen som växer upp med det här inte bryr sig lika mycket. Men håller helt med om att det är viktigt, och blir viktigare, att ha en direktkontakt med sina läsare.

Hanna: Och jag håller med om det du säger där, jag tror inte att man om 10-20 år kommer gå och prata om det som förekommer nu, ”har den här författaren använt AI-verktyg i sitt arbete”. Det blir en icke-fråga tror jag. Däremot så tror jag att man gillar att ha någon typ av känsla för vem som har skrivit boken. Det tror jag ändå kommer att vara kvar.

Anna: Och om jag filosoferar vidare på det här, författarna kommer också att bli AI-avatarer skulle jag tro. Vet man ens om 20 år om man kommer ha kontakt med en riktig författare eller inte, eller bara följa en AI-variant på dennes sociala medier, någon som kan kommentera och gilla andras bilder till och med. Och även om man vet om det, kommer den här kanske ändå att bli som en mänsklig författare på nätet. Att sedan ha kontakt med sina läsare fysiskt på till exempel mässor och så, ja – då är vi nog längre bort innan författarrobotarna står där och säljer, haha.

Hanna: Ja, det är nog en bit bort tror jag. Haha.

Anna: Kanske kommer marknader inte att funka likadant heller om 50 år. Så himla svårt att förutspå framtiden.

Hanna: Ja, det är det verkligen. Men hur som helst, det där är inget jag ägnar någon energi åt att oroa mig över. Jag tycker att det är en ganska spännande tid vi lever i så jag kommer fortsätta skriva oavsett.

Anna: Ja. Men det du säger är nog oavsett viktigt, med kontakten med läsarna. Det tror jag att vi ska poängtera.

Hanna: Håller med. Men vad säger du, ska vi avrunda lite?

Anna: Ja det gör vi