Podden Trycksvärta - Avsnitt 2 Skrivprocessen
I Podden Trycksvärta avsnitt 2 diskuterar vi skrivprocessen – det långa arbete som krävs innan boken kan skickas till ett tryckeri eller förlag. Det är en rolig och ibland mödosam process. Varifrån kommer idéerna? Varför betyder en skrivvän så mycket? Vi diskuterar också synopsis, perspektiv, Scrivener och Word, cliffhangers, struktur och research. Och hur är det med skrivprocessen relaterat till sociala medier? Detta är ett fullspäckat avsnitt från idé till färdigt utkast.
Lyssna nedan eller där du vanligtvis lyssnar på poddar. Om du hellre läser än lyssnar så hittar du transkribering av avsnittet nedan, tillsammans med noteringar och länkar.
Transkribering och länkar till avsnitt 2 - skrivprocessen
Skrivprocessen
Start: Inledning och presentation av dagens avsnitt – Skrivprocessen.
Vi ska gå igenom skrivprocessen, från idé till att man har ett färdigt manus.
Vad har hänt sedan sist?
Hanna: Ska vi säga något om vad som har hänt sen sist kanske?
Anna: Ja, vad har hänt på din front?
Hanna: Jag har skrivit vidare på uppföljaren till Sprickan i fasaden – jag måste komma på en titel eller i alla fall en arbetstitel till den snart. Kan ju inte bara kalla den för uppföljaren i all evighet…
Anna: Haha, nej kanske inte. Men hur är det att skriva på uppföljaren nu då?
Hanna: Det är jätteroligt. Jag arbetar ganska annorlunda med den här boken jämfört med den förra men det kan vi gå in på lite senare.
Anna: Ja, det vore kul att höra mer om!
Hanna: Sen är jag äntligen, i princip, klar med novellen som är en prolog eller vad ska man kalla det?
Anna: Ja, det kan väl säga. För den hänger ju ihop med din bok.
Hanna: Ja, det är alltså en novell som utspelar sig 6 år tidigare än Sprickan i fasaden.
Anna: Just det. Och den tänkte du inte trycka, eller hur?
Hanna: Nej precis, jag tänker ha den som en gratis novell, som en sorts läsarmagnet. Om man läser den och tycker om den så kan man bli intresserad av att läsa böckerna. Eller tvärtom, ifall man har gillat första boken så kan det vara roligt att läsa något mer om samma karaktärer.
Anna: Verkligen en kul idé tycker jag!
Hanna: Ja. Det enda som återstår nu är att göra sättningen och så måste den ju ha en framsida också. Eftersom det bara blir en gratis novell så kan jag inte motivera att betala en omslagsdesigner för den. Det är ju annorlunda med en riktig bok. Dessutom så måste jag lista ut hur man gör rent tekniskt för att lägga upp den som en gratis nedladdning på min hemsida. Så det är lite sådana saker, men annars är den i princip klar. Hur går det för dig?
Anna: Jag har kommit en bra bit på e-boksversionen av Statisterna. Man kan tycka att det inte borde ta så lång tid, utan att man trycker på ”exportera till epub-format” och så får man ut en färdig e-bok, men så enkelt är det tyvärr inte har jag märkt.
Hanna: Nej, det är lite att greja med där.
Anna: Jag tänkte berätta mer i e-boksavsnittet längre fram. Sen har jag beställt fler böcker till mitt hemmalager, för de är i princip helt slut. Det är ju jättekul, även om man önskade sig lite mer plats hemma. För det behövs verkligen utrymme när man förvarar ett par hundra böcker i något rum.
Hanna: Ja, det gör det verkligen. Men väldigt roligt att du har sålt slut på ditt eget lager, det är ju fantastiskt!
Anna: Ja, det känns så kul att det är ett sånt stort intresse! Men vad säger du – är det dags för veckans tema?
Hanna: Ja, det tycker jag!
Diskussion om skrivandet
Anna: Kanske lyssnade du på förra avsnittet om vad egenutgivning egentligen är och varför man tar beslutet att ge ut en bok på egen hand.
Hanna: Ja, där diskuterade vi vår definition av egenutgivning och vi pratade ju också om att benämna sig själv som författare.
Anna: Det gjorde vi. Blir man författare samma dag som debutboken trycks? Kanske? Och varför kan det vara svårt att säga till andra att man är författare? Ja, om du som lyssnar missade förra avsnittet så kan man förstås ladda ner och lyssna i efterhand! Och idag, Hanna, ska vi ju prata om skrivprocessen.
Hanna: Just det. Vi nämnde i förra avsnittet att den kan vara ganska ensam, förmodligen ännu mer för egenutgivare och debutanter. Man har kanske inte kontakterna med något förlag eller författarkollegor, och så har man inte heller som egenutgivare stöd av någon redaktör från förlaget. Är man debutant kanske man inte har hunnit skaffa sig skrivvänner än.
Anna: Nej, och man kanske inte har berättat för nån att man skriver, kanske inte ens för närmsta vännerna eller familjen. Själv smög jag rätt länge med mitt skrivande.
Hanna: Samma här … Man kan säga att jag var en garderobsskrivare. På något sätt hade jag ett stort motstånd att berätta om det, jag vet inte varför egentligen. Jag gick upp tidigt på morgonen och skrev när alla andra sov. Det gör jag i och för sig fortfarande …
Anna: Ja, du är morgonpigg! När berättade du för andra?
Hanna: Det tog ett bra tag innan jag nämnde det för min familj och mina närmaste vänner. Sen sa jag det inte till någon annan förrän boken i princip var färdig och skulle tryckas.
Anna: Ingen återvändo då!
Hanna: Nej, precis. Då tog jag mod till mig och la ut ett inlägg på Facebook. Innan det hade jag i för sig funnits på Instagram men där hade jag inte kontakt med nästan någon ur min vanliga bekantskapskrets.
Sällskap i skrivprocessen
Anna: Kände du någon annan som skrev när du började?
Hanna: Nej det gjorde jag inte. Det har faktiskt varit väldigt värdefullt att få kontakt med andra som skriver. Du då?
Anna: Nej, jag minns att jag nån gång för flera år sedan, i början av skrivprocessen, började prata med en kvinna på stan som berättade att hon skrev en barnbok och jag tyckte det lät så stort och fascinerande. Och framförallt svårt, för då hade jag hört strax innan att det var helt omöjligt att bli utgiven.
Det är förstås inte omöjligt, men det var vad jag hade läst och hört. Sen dess har jag faktiskt inte träffat på nån mer som skriver, inte förrän jag började använda mitt författarkonto på Instagram.
Hanna: Vad intressant.
Anna: Just Instagram har varit ett väldigt trevligt sällskap i skrivandet, när jag väl gick ut med att jag skrev på en roman. Samtidigt var det väldigt nervöst, för man måste ju ändå visa att man har den här drömmen som kanske inte går i uppfyllelse.
Hanna: Och kanske även att man får en känsla av att ens författarskap bedöms av omgivningen? Eller vad säger du?
Anna: Ja, jag tycker det, för man visar ju så mycket av sina tankar genom boken. Sen tror jag inte att man bedöms negativt.
Hanna: Nej, det tror inte jag heller.
Anna: Men det kan ändå vara lite nervöst. Sen blir ju själva författarskapet offentligt. Men genom Instagram har jag börjat få kontakt med flera stycken, bland annat dig och det tycker jag är jätteroligt!
Hanna: Ja verkligen! Det är väldigt kul att ha sällskap när man skriver, eller alltså inte precis när man sitter och skriver …
Anna: Haha, nej då blir det inte mycket gjort!
Hanna: Men att kunna dela funderingar som har med skrivande och allt omkring att göra.
Andra som inte delar intresset orkar inte diskutera dramaturgi i berättelsen eller formuleringar i timmar.
Anna: Så är det. Jag tror inte att så många av mina vänner heller är jätteintresserade av om det ska vara 70- eller 80-gramspapper i inlagan.
Hanna: Nej. Så det är väl ett tips att gå ut på sociala medier med att man skriver, eller på annat sätt försöka hitta likasinnade.
Anna: Man kan göra det anonymt också, med en profilbild som inte behöver visa något annat än kanske en penna eller bok, eller bara skriva ut sitt förnamn.
Hanna: Det ger mycket tillbaka och då tänker jag inte främst på likes eller kommentarer, utan bara att man känner sig mindre ensam i skrivandet.
Anna: Det finns ju också många skrivpoddar och hemsidor och annat på nätet, där man ser att det är fler som våndas över skrivandet och att få färdigt sin bok.
Kurser och kunskapskällor kring skrivande
Hanna: Sedan har vi ju alla skrivkurser också. Det finns ju flera folkhögskolor till exempel som erbjuder skrivkurser. Och det finns ju väldigt många skrivkurser online och även träffar privat som inte anordnas av folkhögskolor utan på annat sätt.
Anna: Ja, det gör det. Jag har ju inte gått någon skrivarkurs, men personligen skulle jag gärna göra det. Men jag lyssnar på väldigt mycket skrivpoddar.
Hanna: Just det. Du har ju ett jättestort dokument där du har lagt in väldigt mycket komprimerad och värdefull kunskap om skrivprocessen.
Anna: Mm. Det har hjälpt mig att minnas det viktigaste, även om det där dokumentet nog är över 30 A4-sidor.
Hanna: Oj!
Anna: Ja, jag var föräldraledig under en period och lyssnade på vartenda avsnitt jag hittade. Och när jag verkligen vill lära mig något, då går jag fullständigt upp i det och letar upp all information som finns, så jag läste allt som fanns att läsa. Eller ja, så mycket som möjligt i alla fall.
Hanna: Samma här. Jag började med the Creative Penn och lyssnade på flera hundra avsnitt av den. Därefter så hittade jag även andra poddar och böcker som jag läser och följer. Det är faktiskt svårt att hinna med alla man vill lyssna på.
Anna: Verkligen! Du har väl gått en skrivkurs också?Hanna: Ja, jag gick en onlinekurs i början av 2022 som heter How to write a novel. Den var jättebra och en sak som blev tydlig var att det är bra att göra en hel del förarbete innan man sätter sig och skriver, vilket jag inte hade gjort första gången.
Anna: Har det påverkat något hur du arbetar med uppföljaren nu?
Hanna: Ja absolut. Eller, det är inte bara på grund av skrivkursen utan även på grund av allt jag har lärt mig under arbetet med den första boken förstås. Framför allt att redan i början ha en tydlig plan för vilka man skriver, vilken genre man skriver i och sådant.
Jag hade nog inte det i början utan har arbetat fram det längs vägen, men nu med andra boken så gör jag mer förarbete. Dessutom så har jag läst mycket böcker om skrivande och dramaturgi senaste åren.
Anna: Ja, jag tror att det ger väldigt mycket. Det jag har lärt mig har jag fått samla ihop från en massa olika håll och jag tror att en kurs i kreativt skrivande kanske hade kunnat sammanställa kunskapen på ett smidigt sätt, istället för att jag skulle fått söka upp den.
Sedan tror jag att det som vi pratade om innan, blir mer socialt, att man får ut mycket av att diskutera med andra som skriver.
Hanna: Absolut. Det sociala får man inte på onlinekurser förstås, då är det mer kunskapsinhämtning, även om det ibland följer med någon facebookgrupp.
Anna: Ja, och det är ju verkligen fördelar och nackdelar. Onlinekurser har ju en helt annan frihet.
Hanna: Ja. Jag gillar det faktiskt.
Anna: Ja.
Att arbeta med sin text i skrivprocessen
Anna: Jag insåg när jag började läsa mycket om skrivande och lyssna på poddar, att det fanns fler som kämpade med skrivandet, med att bli utgivna, med att sälja böcker, med redigeringen och vad det kan vara.
Hanna: Ja, och säkert även när det gäller att ge och få kritik på texterna.
Anna: Ja, det är viktigt. Du har ju en intressant erfarenhet med lektör också.
Hanna: Ja, det tyckte jag var väldigt lärorikt att arbeta med en lektör. En av de sakerna jag har lärt mig allra mest på är faktiskt just lektörgenomgången, och även genomgången från testläsare. Det är ju väldigt nyttigt med andra ögon på texten. Vi kommer att ha ett helt avsnitt om bland annat testläsning senare.
Anna: Just det.
Hanna: Men jag skulle säga att man inte tjänar på att vänta för länge med att låta någon annan läsa. Det är lätt hänt att man vill hålla på sitt manus så länge som möjligt. Det gjorde jag i början skulle jag säga. Men det är först när man får in andra ögon som det verkligen utvecklas. Gärna en person med någon form av vana att läsa ofärdiga manus. En lektör eller någon som har varit testläsare tidigare.
Anna: Ja, för det finns ju en risk att man drar helt åt fel håll, om det nu finns något rätt och fel. Men att man då har skrivit ett helt manus och redigerat och sen får en massa åsikter…
Hanna: Precis.
Anna: För man kanske redan från början borde ha tagit bort eller lagt till en karaktär, eller lagt den spännande upplösningen betydligt senare än i kapitel 2 – ja, nu överdriver jag lite – men då har man ju gjort en massa jobb i onödan kanske.
Hanna: Precis. Man behöver ofta ha in åsikter även i ett tidigare skede, även om man känner att man inte är klar, eller ens nöjd med sin text.
Anna: Det är en fin balansgång…
Hanna: Ja, för det är ju samtidigt en kostnad att anlita en lektör och man vill ju få ut så mycket som möjligt förstås. Men kanske åtminstone en van testläsare som kan ge lite generella synpunkter är bra att ha in på ett tidigt stadium.
Skrivböcker och skrivtips
Anna: Det finns ju också en hel hög av skrivhandböcker där man kan få mycket inspiration, råd och tips. Har du någon favorit?Hanna: Jag tycker mycket om Lisa Crons bok Wired for story, osäker på om den finns på svenska. Den går in mycket på varför vi som människor är programmerade till att lyssna på berättelser och ta till oss information genom sagor. Det tyckte jag var väldigt lärorik för att skapa en berättelse. Och så gillar jag Stephen Kings bok om skrivande.
Den är inte lika handfast men ändå väldigt lärorik och inspirerande. Från den så tog jag till mig rådet att inte använda så mycket adverd eller adjektiv för att beskriva något utan att hellre gestalta. Har du någon bok som du fastnat extra mycket för?
Anna: Jag gillar också Stephen Kings, även om jag inte läst hela. Min favorit är Kristina Ohlssons Skrivboken. Förutom att berätta om sitt eget skrivande, som hon gör på ett väldigt lättsamt och roligt sätt, ger hon många konkreta råd och tips, utan att för den sakens skull säga att ”du MÅSTE göra så här”.
Hanna: Var det något specifikt råd som du kommer ihåg att du plockade upp från den boken?
Anna: Ja, jag tror framförallt det här med cliffhangers, hur man ska balansera dem. Jag hade ändå läst väldigt mycket om just cliffhangers, men inget om uppdelningen mellan bra cliffhangers och dem som hon kallar för ”billiga cliffhangers”. Och jag insåg hur rätt hon hade i det hon skrev.
Hanna: Vad intressant. Cliffhangers kan ju vara väldigt viktiga. Kan du ge något exempel på vad en billig cliffhanger kan vara?
Anna: Ja men till exempel ”hon läste i tidningen och där stod precis det som hon hade fasat för”. Och så går man inte vidare in på vad det handlar om.
Hanna: Precis, jag tror jag fattar. Det är en fin balansgång där, ibland kan ju sådant vara spännande. Men verkligen intressant.
Anna: Ja. Och jag ändrade faktiskt en eller två av mina cliffhangers efter att jag läst det där, för de var på gränsen till att vara så kallat billiga, eller i varje fall så kunde jag inte bedöma på vilken sida av gränsen de var.
Kristina gav också väldigt handfasta tips om hur man kunde framhäva det som var viktigt genom att här och var ha korta ord och meningar och göra medvetna radbrytningar.
Hanna: Ja, du är bra på att konstruera meningar som har rätt tonläge och längd för stämningen. Det har jag tänkt på.
Anna: Kul att höra. Så båda råden har jag kunnat applicera på min egen bok och märkt att det har lyft den.
Hanna: Ja, det tycker jag verkligen att du har lyckats bra med. Jag nog läsa om Skrivboken. Tror jag har läst den för länge sedan men kommer inte ihåg så mycket.
Anna: Den är värd att läsas om! Ska vi kanske berätta om hur våra skrivprocesser för första boken såg ut och hur vi arbetar nu?
Att få idéer till en bok
Hanna: Absolut. Hur fick du idén till din bok?
Anna: Jag har nog alltid varit fascinerad av brottsutredningar och smarta brott. Och även människoöden. Så jag bestämde mig för att mixa ihop det här till en historia om hur man smartast begår en stöld och förstås också vad det är som göra att vissa begår handlingar som man kanske i normala fall inte skulle göra. Och vad man gör när man befinner sig i en situation som man inte är van vid, och hur människor reagerar. Och du då, hur fick du din idé?
Hanna: Jag vet egentligen inte riktigt hur idén kom upp från början. Jag får ganska många idéer och ibland kan det vara svårt att veta vilka idéer man ska hålla fast vid. På något sätt ville jag skriva en spänningsroman med en kvinnlig hjälte eller vad man ska säga. Sen växte handlingen fram allt eftersom. Jag tänkte först att den skulle utspela sig en del på Stockholms universitet, vilket den också gör, men sedan blev det att Nepal där hon hade sin bakgrund fick en väldigt viktig del i berättelsen. Men det blev en växelprocess mellan att skriva och att knyta ihop storyn.
Skrivprocessen vid arbetet med andra boken
Anna: Hur lägger du upp ditt skrivande nu då, när du är inne på andra boken?Hanna: Jag arbetar rätt annorlunda nu med andra boken jämfört med första. Den första manuset satte jag mig bara ner och började skriva, utan plan. Jag hade väl den här lösa idén men inte någon struktur.
Sen så blev det väldigt mycket ett virrvarr av kapitel och jag skrev om och tog bort väldigt stora delar av det jag hade skrivit allt eftersom.
Anna: Just det. Hur gör du istället?
Hanna: Nu gör jag en outline, eller synopsis. Jag började med att skissa på början, mitten och slutet och några viktiga vändpunkter i berättelsen. Sen gjorde jag så att jag la in kapitel för kapitel i en excelmall och skrev några rader om varje kapitel. När jag var klar med det så la jag in alla kapitel i Scrivener som jag arbetar i.
När jag hade alla kapitlen klara och hade lagt in dem, då började jag själva skrivandet.
Anna: Mycket struktur redan från början alltså?
Hanna: Ja, det är en betydligt mer strukturerad skrivprocess än vid första boken och jag måste säga att jag gillar det så här långt iallafall. Det känns skönt att veta vad jag ska skriva om när jag sätter mig vid datorn. Det går snabbare på något sätt.
Samtidigt så låter jag det spåra ur lite från mallen om det faller sig så, jag kommer ju på nya saker varefter jag skriver också. Hur arbetar du med din andra bok?
Anna: Jag har inte kommit så långt än som jag önskar att jag hade gjort, men jag har storyn i väldigt korta drag klar för mig och jag har börjat skriva på ett par kapitel.
Hanna: Kul!
Anna: Precis som du har jag tänkt att ha mycket mer struktur den här gången än förra gången, för då växte handlingen fram efter hand. Nu vill jag arbeta mer med en synopsis där jag sätter upp ett par meningar kring varje kapitel från början.
Hanna: Så du tänker alltså också att det är bra med mer struktur i processen?
Anna: Ja. Kanske delvis för att det blir färre kapitel som man måste stryka i slutändan för att de inte passade in. Sedan kan jag förstås frångå min synopsis, men då har jag i vart fall en bra grund.
Hanna: Det är kul att prova att arbeta på olika sätt, så kan man se vilket sätt man tycker bäst om. Men hur tänker du nu kring det här med alla beslut som ska tas under vägen?
Beslut som ska tas under skrivprocessen
Anna: Under skrivprocessen behöver man ju ta ganska många beslut, bland annat om karaktärer och perspektiv. I det här fallet känns det ju enklare, i och med att det är en fortsättning i en trilogi, där jag inte vill avvika för mycket från första boken.
Hanna: Just det.
Anna: Så det ska ändå vara samma känsla med perspektiven, även om jag karaktärsmässigt nog kommer att göra vissa mindre förändringar. Men detta är ju något jag kommer fundera över när trilogin är färdig och nästa idé tar vid.
Hanna: Jag förstår. Tänker du på val av perspektiv som man skriver ur och såna saker då?
Anna: Precis. När man pratar om perspektiv kan man ju syfta både till antalet berättare eller karaktärer, men också till om man väljer första eller tredje person, alltså jag eller hon/han. Och tredje person har ju i sin tur olika underkategorier.
Hanna: Verkligen. Det är en hel vetenskap.
Anna: Men vi båda har ju den här gången valt att berätta våra respektive historier med olika personers ögon. Olika berättarröster. Hur gjorde du när du valde perspektiv för Sprickan i fasaden, din debutbok?
Hanna: För mig kändes det först och främst naturligt att skriva ur tredje persons perspektiv, alltså inte i ”jag-form”. Jag gillar generellt att läsa böcker ur tredje person hellre än första person. Det är nog svårare att få till första persons perspektiv på ett intressant och trovärdigt sätt. Dessutom tyckte jag för den typen av bok som jag skrev att det passade bra att ha flera personers perspektiv för att få fram hela berättelsen.
Anna: Håller med.
Hanna: Det finns en tydlig huvudperson, Emelie, och de flesta kapitlen är skrivna ur hennes perspektiv. Men även den andra huvudpersonen Markus har ett viktigt perspektiv.
Anna: Just det. Och sedan följer man några fler, eller hur?
Hanna: Ja, det stämmer. Jag har hört varningar om att det är farligt att ha för många perspektiv, eller berättarröster. Men samtidigt så tycker jag själv om sådana böcker och för den här storyn behövdes det på något sätt. Man får följa det som händer i Sverige och i Nepal parallellt. Hur tänkte du?
Anna: Samma här. Jag har också ganska många berättarröster. Jag funderade på antalet karaktärer och hur många som skulle få vara med att berätta historien utifrån sina egna ögon.
I Statisterna, som ju är första boken i trilogin, finns en handfull karaktärer som har egna röster, men de är så pass olika att jag inte tror att någon blandar ihop dem.
Hanna: Nej det tror inte jag heller, och de har ju väldigt olika roller i storyn.
Anna: Ja. Och alla berättarrösterna behövdes verkligen, i och med att flera saker utspelar sig på olika platser, som man som läsare behöver se för att få helheten.
Hanna: Men visst var det så att du tog bort någon karaktär, eller övervägde att göra det?
Anna: Ja. Jag tog faktiskt bort ett berättarperspektiv, som jag efter ett tag insåg var onödigt, trots att jag var så nöjd med det jag skrivit. Men det är väl det där alla författare måste göra, kill your darlings.
Hanna: Svårt men nödvändigt för att det ska bli riktigt bra.
Anna: Och sen övervägde jag faktiskt att ta bort en karaktär, Steffo, vilket jag inte gjorde och det var nog tur, för han visade sig bli en favorit för många läsare.
Hanna: Haha, ja, han är ju min absoluta favoritkaraktär så det var tur att du inte tog bort honom. Jag har svårt att beskriva hans personlighet, han är både extremt självgod och osäker samtidigt. Säkert en person man skulle tycka var störig i verkligheten men han tillför väldigt mycket i boken.
Anna: Trots att jag gillar honom i boken skulle inte jag heller klara av en dag med honom i verkligheten. Skulle bli tokig på honom!
Tog du bort någon karaktär eller berättarperspektiv?
Hanna: Inte som jag kommer ihåg, det måste ha varit längesen i så fall. Men jag skrev om en hel del och tog bort väldigt mycket text.
Anna: Det känns så tråkigt att behöva ta bort, för man har ju lagt så mycket tid på det.
Hanna: Precis.
Skrivprogram - Scrivener
Anna: Du nämnde ju förresten Scrivener, som är det program som du arbetar i. Vill du berätta lite mer om det?
Hanna: Ja, jag tycker väldigt mycket om att arbeta i det. Precis i början, när jag började skriva, så hade jag inte det. Då skrev jag i Word eller om det var i Google docs. Sen, ganska snabbt, så köpte jag det programmet och flyttade över allt till det. Det är bra, man kan ha all research och alla noteringar i samma mapp och i samma program.
Anna: Aha så du har alltså mer än själva manuset där i?
Hanna: Precis. Jag har mappar med research om olika platser och saker. Det finns också mallar för karaktärerna som man kan lägga in information i, och då har man informationen om karaktärerna och platserna på samma ställe. Sen har jag också i de här karaktärsmallarna roat mig med att klippa in bilder på hur jag tänker att karaktärerna ser ut. Det är väldigt kul.
Anna: Smidigt att allt är samlat sådär, i Word får man ju dela upp det mer. Men … finns det … en risk att alla olika funktioner nästan blir distraherande när man skriver?
Hanna: Kanske, det tar ju en del tid att till exempel bygga upp ett karaktärsregister. Men jag tror man har nytta av att arbeta med att bygga upp information om karaktärer och platser, även om inte allt hamnar i boken.
Anna: Absolut! Det tror jag också. Man måste ju veta mer än läsaren.
Hanna: Det finns förresten i programmet en jätterolig funktion som jag hittade att programmet kan föreslå olika namn till karaktärerna. För det är ganska svårt att välja namn tycker jag.
Anna: Haha, va? Men vad kul!
Hanna: Ja, jag fastnade med det en jättelång stund för att det var så roligt. Jag satt med det istället för att skriva. Så då blev det ju faktiskt en distraktion. Tyvärr så funkar just den funktionen bäst för engelska namn, vilket inte passade för min bok. Jag kunde inte hämta mina karaktärsnamn därifrån men det var väldigt kul.
Anna: Ah, det förstås. Det är ju väldigt roligt.
Hanna: Ja, och det finns massor av sådana funktioner. Jag använder säkert inte hälften av allt som finns.
Anna: Så är det ju ofta med program.
Hanna: Men det är ändå till stor hjälp och ganska lätt att lära sig basgrejerna som man behöver för att arbeta i det.
Anna: Kul, vad skulle du säga är det bästa med det programmet?
Hanna: Det jag gillar mest är att det blir en tydlig struktur och det är väldigt lätt att dra runt och flytta kapitlen om man vill. Man kan bläddra mellan dem och sådär. Dessutom blir det väldigt tydligt för mig när jag öppnar Scrivener att ”nu är det skrivtid”.
Anna: Det är en bra synpunkt!
Skrivprogram - Word
Hanna: Och du använder Word?
Anna: Ja. Nu har jag faktiskt inte gett Scrivener en chans och jag tror att det finns många funktioner som skulle vara bra för mig och för författare generellt. Men på det viset som jag använder Word nu, tycker jag att det uppfyller mina behov.
Hanna: Just det. Har du några tips där?
Anna: Jag jobbar mycket med rubriksättningen, där jag kallar kapitlet för karaktärens namn, som har berättarrösten just där.
Hanna: Det blir ju extra viktigt förstås när man har många perspektiv.
Anna: Sen har jag rubriknivå 2, med datum och veckodag som händelsen utspelar sig, ibland även klockslag och även vilka andra som förekommer i kapitlet. Till sist är det rubriknivå 3 med en sammanfattning på 2-3 meningar om vad som händer i just det kapitlet.
Hanna: Det låter väldigt avancerat.
Anna: Egentligen är det inte så svårt att skapa. Men det har visat sig väldigt bra. Och just det här med till exempel klockslag kan ju vara väldigt viktigt, för i slutet har jag en korr-läsningsomgång som enbart syftar till att se att jag inte skrivit något om till exempel gryningsljuset när det står att klockan är 21.30 högst upp, för då är det förmodligen kväll i resten av texten i det kapitlet. Men också veckodag, för alla butiker är ju till exempel inte öppna på söndagar.
Hanna: Vad smart. Det är så lätt att göra misstag när det gäller sånt där. Jag hade en hel rad sådana när jag redigerade. Det var folk som hade förflyttat sig mellan Nepal och Sverige på tre timmar, vilket ju är omöjligt. Hoppas verkligen att jag har fått bort alla såna saker. Det är ju sånt som man har hjälp också av andra som läser, som hittar. Det fanns kvar en del såna misstag även sent i redigeringsprocessen, som jag plockade bort. Det allra farligaste är ju när man ändrar på ett ställe och så får det följdeffekter på andra ställen.
Anna: Ja, det behövs verkligen struktur. När jag har de här rubrikerna i alla fall så skapar jag innehållsförteckningen, bestående av rubriknivåerna 1 till 3 och då får jag en färdig synopsis högst upp. Vem kapitlet handlar om, när det utspelar sig och i korta drag vad som händer. Den kan jag lätt hålla uppdaterad bara genom att uppdatera innehållsförteckningen.
Hanna: Det tror jag är jättebra.
Anna: Det blir också lätt för mig att till exempel. se i vilket kapitel Steffo och Noor träffades för första gången och hur många kapitel som var och en har sin berättarröst i.
Hanna: Smart. Då blir det lättare att navigera, man skriver ju inte alltid allt i ordning och så.
Anna: Nej, precis. Jag kan ju också lätt se ifall en person har fått fler än ett kapitel på raken med sin berättarröst eller inte. Nu ville jag inte att de skulle ha det i min bok, men man kan ju lägga upp det precis som man vill.
Så jag tycker det funkar väldigt bra att använda Word. Det bygger förstås på att jag ändrar sammanfattningen vid varje kapitel ifall jag ändrar själva innehållet i kapitlet.
Hanna: Just det. Det tror jag stämmer för vilket program man än använder. Jag tror man tjänar på att ta sig den extra stunden att fylla i synopsis eller kort beskrivning av kapitlet så det syns i en sammanfattning. I Scrivener finns en sådan funktion och ibland gjorde jag det, men ibland orkade jag inte fylla i sammanfattnignen eller uppdatera den. Men då får man lida för det senare så nu försöker jag vara noga med det, för man sparar in den tiden i slutändan.
Anna: Sedan har jag valt att inte ha några kapitelrubriker i den färdiga boken, så allt sånt tar jag bort innan sättningen. Jag tar bort datum och veckodag och allt sån. Sen har jag valt att inte ha några kapitelrubriker alls i den färdiga boken. Så innan sättningen har jag tagit bort allt sånt. Men det är väldigt smidigt att ha datum och veckodag under tiden man skriver, för att inte göra bort sig. För du har ju valt att behålla datum och veckodag. Eller hur?
Hanna: Ja, jag funderade lite på det men jag tyckte det passade bra eftersom det på några ställen har gått ett tag. Då är det viktigt att veta datum. I mitt fall tror jag också det tillförde en struktur för att inte storyn ska bli för rörig. Särskilt viktigt eftersom boken utspelar sig både i Nepal och i Sverige och på olika platser i Sverige. Så jag tror det fungerade bra i min bok.
Anna: Ja det tycker jag också, där passade det väldigt bra. Jag kan ju se i min synopsis innan jag har raderat datum och klockslag att de kommer i kronologisk ordning så att jag inte har gjort bort mig där.
Hanna: Precis, det är också en sån grej som kan hända när man skriver ur flera perspektiv, som jag också var med om. Jag hittade saker som kom i fel ordning och sådär när jag hade gått fram och tillbaka och skrivit på olika ställen.
Skrivprocessen - Research
Hanna: Ska vi nämna lite om researchprocessen också? Den är ju också en viktig del i skrivandet.
Anna: Precis. Det finns ju väldigt mycket bakgrundsinformation man behöver ha koll på, mer än vad som framgår i boken. Och … som i resten av skrivandet kanske man inte vågar, eller vill, tala om för andra att man skriver en bok.
Hanna: Nej
Anna: Och att då börja fråga andra, mer kunniga människor, väldigt mycket om till exempel vapen och brott och annat, utan att berätta att man skriver böcker kan ju verka lite suspekt.
Hanna: Absolut. Det kan ju också i början vara svårt bara att veta vem man ska kontakta.
Anna: Ja. Hur gjorde du när du researchade? För din bok är ju också en spänningsroman som innehåller delar som du kanske behövde lära dig mer om?
Hanna: Jag tycker researchdelen är ett av de roligaste momenten faktiskt och jag skulle kunna förlora mig helt där. Så jag måste disciplinera mig och inte ramla för långt ner i researchträsket. En av de sakerna jag gjorde som tog längst tid var att jag började träna karate, eftersom huvudpersonen är en karatemästare.
Anna: Oj, du började alltså med det som research?
Hanna: Ja precis. Jag gick två terminer men i höstas så blev det inget. Jag hann inte med, eller prioriterade det inte tillräckligt. Men nu ska jag faktiskt börja igen för jag tyckte det var himla kul och jag saknar det.
Anna: Det är verkligen så coolt. För jag tänkte när jag läste din bok ”alltså, hon måste ha tränat karate” någon gång. För man kan inte beskriva det så bra annars, det skulle brista någonstans, men det gjorde verkligen inte det. Och sen hann jag aldrig fråga dig om det. Vad roligt att det faktiskt var så också, att du hade tränat karate.
Hanna: Kul att du säger det. Då gav det effekt alltså (skratt).
Anna: Det gjorde det verkligen. Och sen beskriver ju du dessutom ett annat land som du inte bor i, i din bok. Och det tycker jag är så imponerande, för miljöbeskrivningarna är för mig väldigt trovärdiga. Jag har ju inte heller varit i Nepal.
Hanna: Kul att du tycker det. För mig var det främst, förutom karaten då, research om Nepal som behövdes. Jag har köpt ett tiotal böcker, lånat några böcker och spenderat mycket tid både på onlinekällor, youtube, google maps och liknande.
Anna: Vilket jobb!
Hanna: Dessutom så hade jag tur och kunde ställa frågor till en person som visste mer om landet än vad jag gjorde. Så det var väldigt bra.
Anna: Wow, det måste ha tagit så mycket längre tid än som man som läsare inser.
Hanna: Ja, det gjorde det såklart … Sen var jag på besök på Kungliga biblioteket och spenderade en halv dag med att läsa gamla tidningsartiklar från 2002 när min bok utspelar sig. Det gav väldigt mycket faktiskt, jag fick en hel del idéer därifrån. Ibland var jag, och är fortfarande, nästan rädd att googla på saker som jag ville veta. Framför allt om olika illegala saker.
Anna: Haha, ja, det där känns igen!
Hanna: Hur gjorde du?
Anna: Jag googlade också väldigt mycket. Och för vissa sökningar surfade jag i inkognitoläge, för att slippa få reklam för alla konstiga grejer…
Hanna: Det är inte så kul att få upp reklam för kaststjärnor eller sprängmedel när någon tittar en över axeln på bussen, speciellt om man kanske inte ens berättat att man skriver en bok…
Anna: Precis! (skratt) Hade kunnat tolkas som en dålig bortförklaring när skärmen är full av bilder på vapen, kanske under första dejten ”nej, men jag … eh … skriver en bok”. Vem skulle tro på det liksom?
Sedan sparas det ju ändå, på andra servrar, vad jag söker på, men i alla fall. Det var alltifrån hur mycket en sedel väger till olika typer av vapen, även om det inte på något vis är fokus på det i min roman.
Hanna: Nej.
Anna: Men även om jag skriver bara en kort mening om ett speciellt ämne, måste jag ha lärt mig så mycket mer om det, än vad som syns i boken. Det blir kanske inte alls verklighetstroget annars.
Hanna: Just det, som vi nämnde innan måste man verkligen veta mer än läsaren. Och den delen funderar jag om det kan vara lättare på förlag, där man har förlagskollegor eller redaktörer som kanske har kontakter i sin tur.
Anna: Ja, säkert.
Hanna: Jag upptäckte rätt nyligen att det finns en Facebookgrupp som heter Författare söker information eller något i den stilen. Har inte testat att ställa någon fråga själv men där ställer folk alla möjliga frågor om ämnen som de själva behöver veta mer om till boken och hur det funkar. Om man har tur så kan det finnas någon där med specialistkunskap om just det man vill veta.
Anna: Om man inte hittar något på den vägen så kan man ju alltid leta i sin bekantskapskrets eller söka upp en expert på ämnet.
Frågor
Anna: Vi fick förresten en kommentar på förra veckans avsnitt om när man kallar sig själv för författare.
Hanna: Spännande.
Anna: Ja. Det är Kerstin Sörbom som på Insta skriver att hon inte kallar sig författare, även om hon har gett ut sin första bok. Hon skriver att hon har för stor respekt för alla de som har ordets kunskap och begåvning. Och jag förstår ju vad hon menar. Hon tar också upp detta med författarförbundets gräns om att man måste ha skrivit två böcker för att kunna bli medlem där.
Hanna: Ja, så är det ju. Det står ju vid deras ansökningsformulär att detta är reglerna. Nu citerar jag: ”Med två publicerade verk gör den sökande gällande att det inte rör sig om en engångsföreteelse, utan om en påbörjad litterär verksamhet.”
Anna: Det är väl just det där att de vill samla såna som är aktivt skrivande, jag bara antar nu.
Hanna: Ja, jag vet faktiskt inte.
Anna: Vidare skriver Kerstin att ”Tänker även att författare – vad innebär det egentligen? Jag har ändå skrivit en bok. Orden har fått uttrycka sig även om jag inte är en Doris Lessing”
Hanna: Klokt sagt. Det är en definitionsfråga som sagt. Jag tycker ju att man är en författare även om man ”bara” har skrivit en bok. Men sen kanske man inte kan kalla sig för en heltidsskrivande författare eller kan ansöka om att gå med i författarförbundet efter en bok.
Anna: Jag håller helt med. I våra ögon är det solklart att du är en författare Kerstin och tack för att du delade med dig!
Skrivprocessen - att fånga idéer
Hanna: Förresten har vi också en fråga som också dykt upp, om idébrist. Att det är svårt att ibland hitta idéer, att det mesta redan är skrivet. Att när man väl ska skriva är det blankt och vad gör man då?
Anna: Ja, det där känns ju som en ständigt återkommande fundering för många. Det är verkligen inte lätt.
Hanna: Nej, särskilt om det är för mycket annat som upptar ens tankar och vardag. Jag märker att om jag har ett för pressat schema och kämpar för att få ihop tiden så blir jag mindre kreativ.
Anna: Känner igen det där. Man kanske inte har tiden att reflektera emellan allt man måste göra.
Hanna: Exakt. En sak som är bra för mig är också att alltid skriva ner de idéer man får, även om man är ute någonstans. Skriva ner dem i telefonen eller så. Det är enda sättet att fånga upp idéerna när de kommer.
Anna: Verkligen. Jag har också långa listor med uttryck eller meningar eller idéer på nya karaktärer som jag har kommit på vart som helst, det kan vara på väg till jobbet. Då skriver jag ner dem direkt.
Hanna: Det är jättebra, då kan du använda dem senare när det passar.
Anna: Och jag tänker att det kanske inte passar alla att sitta i ett tyst rum framför en dator och vänta på att de ska komma. De kanske inte gör det i den miljön. Man kanske måste gå en sväng på stan, sätta sig på ett café och se om någon går förbi som kan ge inspiration.
Hanna: Ja, ibland behöver man nya intryck för att få idéer. Att se nya platser eller nya människor kan vara en inspiration tycker jag. Man kan ju börja spinna vidare även om man bara får en skymt av någon eller något. Var är den personen på väg? Varför? Vad kan ha hänt i hans eller hennes liv?
Jag tycker också att det här med att få idéer är något som går att öva upp. Ju mer man funderar och jobbar på att skriva ner idéerna, desto fler idéer kommer, för mig iallafall.
Anna: Det är nog vara till stor hjälp. Jag tror på skrivövningar också. Titta på en bild och beskriv det, skriv vad som hänt tidigare och kanske kommer hända. Går det att utveckla till en hel novell? En roman?
Hanna: Skrivövningar är jättebra!
Anna: Och det där om att allt redan är skrivet. Ja, väldigt mycket är ju skrivet, det lär väl finnas miljontals böcker och att då tro att man ska skriva något som är hundra procent originellt som helt saknar likheter till något som redan är skrivet, är nog en väldigt hög ambitionsnivå.
Hanna: Ja, lite för hög kanske. Så man får nog försöka väva ihop något eget och tänka att även om grunden är samma, till exempel en mordutredning i en deckare, är ju ändå karaktärerna olika och förhoppningsvis även tillvägagångssätt, bevis och utredning.
Anna: Ja, och ens språk.
Hanna: Precis. Det som gör en historia unik är ju sättet att berätta den. Även om vi gav 100 personer samma idé att utgå från så skulle alla skriva helt olika böcker utifrån den idén.
Anna: Ja så är det verkligen. Så skriv på!
Hanna: Ibland kan det ju även vara svårt att veta när man är klar med ett manus. Det var i alla fall en fråga som jag ställde mig flera gånger under processen, medan man håller på och redigerar och skriver om i många omgångar. Hur ska jag veta när manuset är klart?
Anna: Det är svårt.
Hanna: Redigeringen är ju en oerhört viktig och stor del av skrivprocessen och vi tänkte faktiskt prata om det senare i vår i ett separat avsnitt.
Avslutande tips
Anna: Det kanske är dags för veckans tips? Vill du börja?
Hanna: Mitt tips är nog att inte försöka anpassa sig för mycket till hur man hör att man ska arbeta med skrivande utan göra det som passar för en själv. Anledningen till att vi skriver är ju att det är roligt, vad är annars poängen liksom?
Anna: Så är det verkligen.
Hanna: MEN trots det så vill jag ändå lyfta fram att för mig så har det varit viktigt att ha en rutin. Jag känner ofta ett litet motstånd innan jag sätter mig och skriver men sedan när jag väl gör det så försvinner tiden och jag blir helt uppslukad.
Om jag alltid väntade på inspiration så skulle det inte bli mycket skrivet. Därför har jag en tid avsatt varje morgon just för skrivande. Vad har du skrivit upp som tips?
Anna: När det gäller skrivprocessen är det nog att tidigt skaffa sig skrivkompisar. Det måste inte vara någon man pratar med dagligen eller ens har kontakt med varje månad. För vissa kanske det helt enkelt räcker att följa varandra på Instagram och kanske kommentera någon gång …
Hanna: … eller fråga något. Bara att veta att det finns fler som skriver, se namn och kanske bild, förstå att fler kämpar med att få ihop sina texter.
Anna: Mm, det gör mycket. Men jag tror också att man får se till att ha distans till det. Det är ju mycket framgångar som firas och läggs ut i bilder och ibland kan det kännas som att alla lyckas utom man själv. Speciellt innan ens första bok är ute och man sliter sitt hår för att få ordning på just det där stycket eller kapitlet.
Så det är nog bra att ha med sig, att inte tro att allt är så fantastiskt och att alla inte är framgångsrika, även om sociala medier kan ge sken av det.
Hanna: Ja det är verkligen sant. Vi vet väl alla egentligen att sociala medier inte visar hela sanningen. Det är ganska upplyftande faktiskt när personer vågar lägga ut om mindre lyckade händelser och misslyckanden också. En lagom balans är väl det bästa.
Anna: Absolut. Och om två veckor är det dags för nästa avsnitt. Då ska vi prata om bokomslag.
Hanna: Så är det! Som egenutgivare får man ju själv bestämma hur omslaget ska se ut och det är en hel vetenskap i sig.
Anna: Ja, det är det. Och vi har ju faktiskt en spännande intervju att se fram emot också! Anders Nyman som har gett ut böcker om bland annat egenutgivning och bokomslag gästar oss. Så missa inte nästa avsnitt!
Hanna: Om du som lyssnar undrar över något som vi pratade om idag, eller kanske har frågor om omslag, skriv då till oss på Podden Trycksvärta, eller på instagram där vi också heter Poddentrycksvarta.
Anna: Och vi kommer inte att läsa upp ditt namn om du inte uttryckligen ber oss, så du är anonym. Du som följt med oss när vi pratade om skrivprocessen nu, hoppas att du fick med dig något tänkvärt! Detta är podden Trycksvärta med Anna Samuelsson…
Hanna: och Hanna Wesslén. Vi hörs igen om ett par veckor. Ta hand om dig!
