Hanna: Så – redigering ska vi prata om. Var börjar man? Det kanske är den frågan som många ställer sig när man sitter med ett färdigt råmanus. Och i avsnitt 7 så pratade vi ju en hel del om vad redigering är, men hur skulle du beskriva redigering, Anna?

Anna: Jag skulle beskriva det som en mer omfattande process än man först tänker sig. Det är så många delar i det, alltifrån hur karaktärer pratar och beskrivning av händelser till meningsuppbyggnad och språkliga missar. Du då?

Hanna: Jag håller med. Jag skulle nog beskriva det som hela processen med att finslipa ett manus, allt från och med att man har en rå text färdig. Det kan ju göras antingen under tiden man skriver eller så skriver man klart hela sitt råmanus först och därefter tar man tag i redigeringen.

Anna: Mm.

Hanna: Eftersom det är så brett så underlättar det, tycker jag, att tänka på redigeringen som olika delar. Jag brukar tänka på det som strukturell redigering, språklig redigering och korrektur.

Anna: Just det… I början tror jag det är lätt att fastna i det här med korrektur och till viss del språklig redigering, i alla fall är det så för mig för jag tycker den delen är väldigt rolig. Men det vi tänkte fokusera mest på idag är den strukturella redigeringen, eller hur?

Hanna: Precis. Det var väl lite det vi tänkte, dels med tanke på att vi har pratat en del om det tidigare och som du säger, jag tror det är så för många att man har lättare att ta tag i den språkliga och korrekturen. Då blir det mer att man kan ta texten och gå rakt uppifrån och gå igenom medan den strukturella redigeringen kanske kräver ett lite annat arbetssätt. Men det är ändå lämpligen där man börjar eftersom det inte är någon idé att peta i meningsbyggnader om storyn inte håller ihop på ett mer övergripande plan. Sen kan ju även den strukturella redigeringen delas in i mindre delar. Men ska vi börja med att prata om hur våra redigeringsprocesser ser ut nuförtiden. Vill du börja?

Anna: Det kan jag göra. Jag har nog redigerat en hel del under tiden jag skrivit, jag tycker att det är rätt skönt att bryta av skrivprocessen med det. Men sedan återstår ju mycket arbete efter att testläsarna kollat igenom manuset. Men jag fösöker att arbeta mer strukturerat nu, att ta de stora redigeringsdelarna först. Samtidigt minimerar jag redigeringsdelen så mycket som jag kan genom att ha ett färdigt synopsis.

Hanna: Det är ett klokt tillägg, det hör ju verkligen ihop. För det blir precis som du säger, att man kortar ner redigeringsdelen lite då kanske.      

Anna: Ja. Så redigeringen vad gäller att lägga till och ta bort kapitel är inte längre så stor som den var i första boken. Visst händer det, men det är inte huvuddelen av redigeringen. Det handlar nog mest om att flytta meningar eller stycken inom ett och samma kapitel, kanske göra om från en annan karaktärs synvinkel om man märker att det är flera kapitel med samma person i rad. Då kan jag byta till någon annan synvinkel, eller man kan lägga till ledtrådar, ändra hur någon uttrycker sig och så vidare.

Hanna: Just det.

Anna: Och sedan övergår jag förstås till grammatik och stavning, även om det inte brukar vara så många sådana fel. Men visst förekommer det, man blir ju så hemmablind. Och det här med upprepningar av ord har jag kollat mycket på, för det är lätt att man får sina favoritord som man upprepar alldeles för många gånger, eller andra ord som kommer tätt inpå varandra i manuset. Och sådana rensningsomgångar får man ju göra ganska många gånger innan man är nöjd.

Hanna: Verkligen. Det känns som om man kan peta hur många gånger som helst i det där. Ett sidospår där är att jag satt med ett ljudbokskapitel häromdagen och där kände jag att, oj här skulle jag ha behövt ta ett varv till med upprepningar för samma ord återkom lite för många gånger i det kapitlet. Men det var inget att göra åt det nu.

Men om man gör en ändring leder ju till nya ord och sedan kanske man fåe andra som är lika, eller hur?

Anna: Precis så, det är det som är så svårt, då kan man hålla på hur länge som helst, precis som du säger. Även om det blir mindre och mindre att ändra för varje gång. Hur ser din redigeringsprocess ut idag?

Hanna: Jag har nog ändrat processen lite för varje manus. Jag tänker att jag nu är inne på finjusteringen i mitt arbetssätt men ibland gör jag också rätt stora ändringar i hur jag arbetar. Men nu så tror ändå att jag har hittat ett sätt som passar mig bra och jag fortsätter kalibrera det lite efter varje manus.

Anna: Hur börjar du då?

Hanna: Jag har faktiskt gått lite mer mot ditt sätt att redigera lite under tiden också. Jag har delvis gått ifrån det här med att skriva klart hela råmanuset innan jag gör någon redigering, för så gjorde jag tidigare. Och det beror på att jag nu har en så pass tydlig plan vart jag är på väg att jag vågar gå in och peta innan jag är klar för jag vet vilka scener jag ska ha med, innan jag börjar skriva i princip.

Anna: Just det. Kan man säga att du liksom har tidigarelagt delar av redigeringsprocessen då?

Hanna: Det var ett bra sätt att uttrycka det. Mycket av det som jag tänker på som strukturell redigering är att se över berättelsens tema, dramaturgin, karaktärernas utvecklingsresa och att varje scen har ett tydligt mål, en konflikt och en framåtrörelse som driver berättelsen framåt. Det jobbar jag med redan innan jag börjar skriva.

Anna: Just det, så gjorde jag också nu i senaste manuset.

Hanna: Ja. Så nu börjar jag faktiskt på morgonen med att gå igenom och göra en relativt snabb redigering av det jag skrev igår, eller vid förra skrivpasset. Inte att jag fastnar i det men jag läser igenom och stämmer av att det som skulle vara med i scenen kommer fram och att scenen bär. Då passar jag även på att fixa till lite sådant som inte flyter språkligt, ifall jag ser det direkt. Jag sitter inte och analyserar varje mening för då kommer jag inte vidare.

Anna: Nej. Och tidigare gjorde du klart hela råmanuset innan du gjorde det här? Vad är anledningen och vilka fördelar och nackdelar ser du med respektive metod?

Hanna: Fördelen och det som är anledningen att jag gör så här, är dels att jag då blir påmind om var jag är och direkt kommer in i storyn igen. En annan fördel, som kanske är den allra största anledningen, är att jag då på slutet har ett manus som inte bara är ett råmanus utan ett ganska rent första utkast.

Anna: Mm, precis. Finns det några nackdelar tycker du?

Hanna: Den ena nackdelen är att det kan ta lite längre tid att bli klar med första utkastet, eller råmanuset eller vad man ska kalla det, även om det då är mer än bara ett råmanus. En annan nackdel tror jag absolut kan vara om man då fastnar för mycket i det här med att peta i detaljer trots att storyn i sig själv kanske inte bär. Det bygger nog på att man är ganska säker på att strukturen håller och också på att man gör en snabb genomgång av gårdagens text, inte fastnar. För mig tror jag inte det blir bra att fastna för mycket utan jag vill göra en snabbredigering och sen komma vidare på dagens skrivpass.

Anna: Det låter vettigt.

Hanna: När jag sedan är igenom manuset och har ett första utkast, som då delvis är bearbetat redan. Då gör jag en andra genomgång, printar ut manuset och läser igenom det. Först läser jag bara och markerar med en färgpenna sådant som jag reagerar på. Därefter går jag igenom scen för scen och analyserar dem mot planen och känner efter om scenen förmedlar den känslan jag ville. Då dyker ofta en del saker upp, och jag kan då helt plötsligt hitta plot holes som jag inte har sett tidigare, trots att jag har en struktur. Men efter det här så för jag in mina ändringar i Scrivener och sen går jag igenom hela manuset igen med fokus på språket.

Anna: Det låter väldigt strukturerat och bra. Vill du förtydliga plot holes förresten?

Hanna: Ja, självklart, det är typ logiska luckor i berättelsen. Till exempel kan det vara små saker som vilken ögonfärg någon har, men det kan också vara lite större saker som att något händer i fel ordning eller sådär.

Anna: Just det.

Hanna: Jag tycker jag råkar ut för det ibland, att jag hittar det i redigeringen, även om jag har planerat. Man kan ha flyttat runt något, eller något har dykt upp som man inte tänkte på.

Anna: Ja, det är lätt hänt.

Hanna: Apropå det då, vad tror du är vanliga problem eller missar i redigeringen?

Anna: Ja, men delvis det vi redan har varit inne på. Att man missar den strukturella redigeringen och lägger för mycket tonvikt på språket. Där kan ju verkligen en lektör vara till hjälp.

Hanna: Absolut. Lektörer fokuserar ju ofta på de här mer övergripande delarna som får storyn att bära. Jag tror att ett annat vanligt problem kan vara att man inte har en struktur för redigeringen eller inte vet var man ska börja riktigt. Det kan ju verkligen kännas övermäktigt att beta igenom 400 sidor som man just har skrivit. Då blir det lätt att man går in och petar lite här och var utan att riktigt komma framåt kanske. Jag tycker det underlättar att ha en plan.

Anna: Absolut. Ytterligare ett vanligt problem är ju att man har svårt att distansera sig till det man har skrivit.

Hanna: Menar du att man tycker så mycket om det så att man inte ser problemen, eller?

Anna: Delvis, absolut. Det kan gälla karaktärer som man verkligen tycker om och känner för. Men även att det kan vara svårt att se felen. Man läser vad man tror att det ska stå eller hade för sig att det stod, och hjärnan fyller i de hål som finns i storyn eftersom man har den i huvudet. Det kan vara svårt att se det från en ny läsares perspektiv när man är så inne i texten.

Hanna: Ja, verkligen. Det är ju svårt att helt undvika det här problemet, men vanliga åtgärder är ju att försöka se texten på ett annat sätt. Ändra typsnitt, skriva ut den, eller att läsa den högt. Även en enkel automatisk uppläsning ur Word kan vara bra för att hitta problem. Kanske snarare språkmässiga problem än strukturella problem då skulle jag säga. Och så finns ju förstås ett tips som jag själv har otroligt svårt att tillämpa och det är att låta texten vila lång tid. Helst flera veckor innan man börjar redigera.

Anna: Det är så svårt!

Hanna: Ja, nästan omöjligt. När jag väl har kommit så långt så vill man ju bli klar. Jag vet att det är väldigt bra men samtidigt är jag lite rädd att tappa momentum. Och så tycker jag inte det just nu passar med min arbetsprocess riktigt. Men oj vad jag märker saker när jag läser ett gammalt manus, som nu när jag läste in Skuggan i norr. Det kliar rätt ofta i fingrarna att skriva om saker faktiskt.

Anna: Det känner jag igen! Och sen så är det svårt också ibland att låta manuset vila för länge för man kanske redan ligger efter i tidsplanen, och sen börjar det närma sig oktober, november och så vill man ha boken tryckt innan jul, till exempel för att man inte vill ge ut den i januari-februari.

Hanna: Precis, så kan det absolut vara. Även om man inte har någon extern part som sätter den pressen så kan man ju ha en egen tidsplan som känns viktig att hålla, att man vill ha den med till jul till exempel. Det finns alla möjliga svårigheter med det här med att vänta.

Anna: Ja.

Hanna: Det är nog lite olika hur man jobbar där, men jag har jättesvårt för det. Men det här med att det kliar i fingrarna att skriva om saker. Jag tror det beror delvis på att manuset har vilat i nästan två år från mig, eller ett och ett halvt år minst. Så det är delvis det, att det är verkligen nytt för mig nu när jag tittar. Och sen tror jag faktiskt också att det beror på att jag har utvecklats en del sen dess också. Så det är nog en kombination av båda delarna.

Anna: Det tror jag också att det är.

Hanna: Tillbaka till strukturell redigering så är ju som sagt lektörsutlåtande eller feedback från andra väldigt hjälpsamt. Sen så finns det ju en del verktyg som försöker sig på att ge liknande feedback, men det här är än så länge rätt så mycket i sin linda får man väl säga. Ett alternativ är ju att be om feedback från en AI, tex ChatGPT, men det finns förstås en del nackdelar med det också.

Anna: Ja, och där får man också väldigt mycket svar som man frågar. Och om man bara ber den återkoppla på en text så kan den bli väldigt, väldigt positiv, att den vill berömma en. Men om man lägger in en scen och ber om konstruktiv lektörsfeedback så är det möjligt att det kan komma en del användbart.

Hanna: Det kan det, men man får ta det med en nypa salt såklart och vara extra kritisk skulle jag säga. Jag skulle köpa det en lektör sa (inte rakt av förstås men) betydligt mer utan att ifrågasätta jämfört med om jag fick den feedbacken från ChatGPT, då skulle jag vara mycket mer ifrågasättande och analysera det mer.

Anna: Samma här.

Hanna: Jag hörde om ett verktyg som är framtaget just för att ge feedback på själva manus och själva storyn – Marlowe. Det är AI-drivet då och jämför hur väl manuset följer strukturen och tempot för den genren man skriver i. Det lät ganska spännande. Jag skulle kunna tänka mig att testa det, men det finns än så länga bara på engelska.

Anna: Så då måste manuset vara på engelska.

Hanna: Precis. Jag tror inte att det kan ersätta en lektör eller redaktör, men det vore kul att se hur en sådan rapport ser ut tycker jag. Det finns också ett annat som heter Fictionary som verkar vara lite liknande. Som också ger feedback på något annat än själva meningsbyggnaden. Även det är bara på engelska. Samma sak med ProWriting Aid, där man kan få en rapport som ska likna en Beta-läsare, alltså en testläsare.

Anna: Och även om alla dessa bara är på engelska nu så är det troligt att det kommer även på svenska också.

Hanna: Ja, det tror jag också, utvecklingen känns ju som att den går åt det hållet. Men det finns ju såklart väldigt bra sätt att göra sin strukturella redigering även utan AI naturligtvis. Man kan ha hjälpmedel som Excel eller Scrivener för att arrangera sina scener och få en överblick över strukturen. Jag överväger faktiskt att skaffa ett verktyg som heter Plottr som ska vara väldigt visuellt bra och där man kan arrangera sina scener och sin struktur. Men egentligen behöver jag det nog inte, jag har ju Scrivener och Excel som jag jobbar i. Men det lockar litegrann, jag tycker sånt är kul.

Sen finns det några viktiga frågor som man kan ställa sig i den strukturella redigeringen. Ska vi gå igenom dem kanske?

Anna: Ja. För det första kan man ju fundera över helheten i manuset, vad är temat och genren och känns manuset som en sammanhållen helhet? Det är bra om det går att sammanfatta kärnan i manuset med en enda fråga; till exempel ”Kommer detektiven lösa mordet innan det är för sent?” Eller ”Kommer de här två personerna att få varandra, trots alla hinder som finns emellan.” Gärna lite mer specifikt förstås beroende på omständigheterna i det aktuella manuset.

Hanna: Ja precis, och sen då att den huvudsakliga frågan också besvaras i slutet av boken. Så det är ju ur ett väldigt fågelperspektiv, manusets fråga. Sedan brukar jag försöka säkerställa att manuset sätter de vändpunkter och viktiga milstolpar som jag har tänkt mig. Och för att göra det är det ju extremt hjälpsamt att följa en struktur, till exempel Save the Cat, eller StoryGrid eller vad som helst som man tycker passar.

Anna: Det kan man ju göra oavsett om man har planerat i förväg eller inte. Om man inte har planerat i förväg så kan utvärdera det ”baklänges” när man redan har sitt manus. På så sätt kan man hitta om det finns problem i tempot eller strukturen.

Hanna: Ja, det tänker jag också. Nu gillar jag ju att planera, men om jag inte gjorde det så skulle jag nog försöka gå åt andra hållet för att få lite stöd i storyn. Sen när man har gått igenom manusets struktur på en övergripande nivå så är det ju dags att titta på scenerna. Då brukar jag faktiskt använda mig av Story Grids ramverk för att utvärdera om en scen håller ihop strukturellt och inte är onödig eller tråkig. Det måste finnas en framåtrörelse i varje scen tänker jag.

Anna: Ja. Gör du det här i olika omgångar, först den övergripande strukturen, sen scen för scen?

Hanna: Eftersom jag har tänkt igenom den övergripande strukturen i förväg så blir det nästan som en redigering av strukturen innan jag ens har börjat skriva. Men sen när jag har skrivit klart går jag igenom det övergripande och skriver ner svaren på ett antal frågor, så att jag verkligen har besvarat vilket tema det är, vad karaktärernas brister och hinder samt mål är och hur deras utvecklingsresa ser ut och så vidare. Jag behöver då inte lusläsa hela manuset för att svara på de frågorna utan det gör jag på en övergripande nivå och sen har jag det i bakhuvudet när jag går igenom scen för scen.

Anna: Just det, delvis gör jag så också numera. Det är rätt bra.

Hanna: I slutändan har man ju läst igenom manuset så många gånger men jag vill ju kanske inte läsa manuset en gång till bara för att svara på de här frågorna, de kan jag ändå svara på.

Anna: Just det, jag kan flika in med en sak till. Jag brukar alltid kolla igenom varje kapitel att det finns någon form av cliffhanger, det behöver inte vara något superspännande som har med det här brottet att göra, men bara det är något så att läsaren vill fortsätta läsa. Det tycker jag är viktigt.

Hanna: Jag håller med, det är superviktigt. Och precis som du säger, jag försöker också tänka extra mycket på kapitlens början och kapitlens slut. Annars är det ju väldigt lätt att lägga ifrån sig en bok när ett kapitel är slut ifall det inte finns någon öppen fråga kvar just då, och man känner att ”det här var ett bra ställe att sätta punkt på”. Man vill ju helst inte att läsaren ska känna så. Man kan ju inte ha en liv och död-cliffhanger i slutet på varje kapitel. Men som du säger, man kan ju variera hur stor den är, men bara något som väcker ett intresse för att läsa vidare.

Då kan jag säga på en gång också, det här med början. Båda av kapitel och av själva boken är ju otroligt viktigt att de är bra. Så de brukar jag titta extra på. Inte innan jag tittar på hela strukturen, men sen brukar jag alltid titta på öppningen i scenerna och framför allt första sidan i boken. De måste vara riktigt genomarbetade och spännande.

Anna: Ja visst är det så.

Hanna: Sen då, när man känner att strukturen och scenerna sitter, då är det dags för språket. Och det är inte korrekturläsning än, utan språkgranskning och redigering. Där finns ju en del verktyg vad gäller stavningskontroll och sådant förstås.

Anna: Ja, och LIX-testet nämnde vi nog i avsnitt 7. Där kan man ladda upp sitt manus och få rapport över hur lättläst det är och återkommande ord och liknande. Men jag tycker det allra bästa när det gäller språklig redigering dels är att läsa själv x antal gånger och även gärna låta manuset vila några dagar emellan, och även ha testläsare som gärna är bra på språket. Man blir ju blind för sina egna missar som sagt.

Hanna: Verkligen och jag har även en lista med ord och uttryck som jag tenderar att överanvända. Alla har ju sådana, som kommer in lite för ofta. Och så försöker jag söka efter dem och skriva om där de dyker upp för mycket.

Anna: Precis, samma här, och sedan utökar jag den listan eftersom. Jag har också märkt att jag har tenderat att överanvända olika ord i olika böcker eller olika kapitel, omedvetet. Det kanske är något ord som jag känner att det här ordet var bra och så har jag råkat skriva det 5 gånger i samma kapitel utan att tänka på det.

Hanna: Samma här. I någon bok så har jag upptäckt att ”det här överanvänder jag” och så kanske jag har lärt mig att sluta göra det, men då faller jag in på något annat istället.

Anna: Precis så.

Hanna: Det utvecklas över tid.

Anna: Och sedan har jag också en lista över ord som jag kanske normalt inte överanvänder, men det är onödiga småord, som t.ex. ”lite” eller ”mycket” eller ”något” eller ”så”. Och de kan man väldigt ofta radera eller ersätta med något mer beskrivande.

Hanna: Just det, absolut. Det är en bra poäng. Småorden ska man ju verkligen se upp med. Och där gör jag också så, med de vanligaste, att jag har en genomsökning av de orden. Jag försöker att inte skriva så mycket småord när jag skriver, men de kommer in där ändå medan man har flow. Så de måste plockas bort sen.

Anna: Ska vi sammanfatta arbetsgången som vi jobbar efter lite kortfattat också kanske? Nu jobbar vi ju ganska lika så jag tänker att du kan dra det här om du vill.

Hanna: Ja, jag ska försöka så får du fylla i. Om vi utgår från att jag sitter med ett färdigskrivet råmanus så börjar jag ju som sagt med att se över att temat som jag har tänkt mig resonerar med manusets innehåll. Därefter säkerställer jag att jag träffar alla vändpunkter och att dramaturgin sitter som jag hade tänkt. Jag utgår från en blandning av Save the Cat och KM Weilands Story structure. Det vet jag inte om du gör, men jag har dem som mallar. Sen säkerställer jag att huvudpersonernas utvecklingsresa framgår i manuset. Här brukar jag behöva gå in och förstärka vissa detaljer och så vidare. Sen tittar jag på strukturen scen för scen. Försöker hitta logiska luckor och lägger ut en hel del ytterligare planteringar som behövs, det brukar jag göra nästan alltid, även om jag har planerat i förväg så brukar det behövas.

Anna: Just det. Det är alltid bra att tänka på att peta in sådant, det är ju ingen som vet.

Hanna: Haha, nej precis, det är ingen som vet efteråt vad man skrev in sist av allt. Sen printar jag hela manuset och läser igenom det. Då försöker jag läsa som mycket som möjligt högt och markerar upp allt som inte känns bra och var jag måste förstärka miljön för det är en sådan sak som jag ofta behöver bygga ut lite. I den genomläsningen så fokuserar jag också på dialoger och på karaktärerna. Och sen lägger jag in allt som jag har kladdat på papperet i Scrivener och därefter läser jag igen med fokus på språk. Sen efter kommer ju korrektur och sättning och sådär, men det tänker jag att vi inte går in så mycket på idag. Fick jag med det viktigaste eller vill du lägga till någonting?

Anna: Nej, jag tycker det var bra sammanfattat.